Skattjakt och begravning

Igår kväll var vi ensamma hemma. Jon och jag var låga. Måns anordnade då en skattjakt. Med hjälp av en hemmaritad karta fick vi leta upp tre små lappar. När vi la ihop orden på dem stod det "vi fixar detta". Detta är ord vi ofta säger nu och tror på. Verkar som om i alla fall Måns förstått. Kändes bra.

Igår var dagen efter Fredrikas begravning, därför var vi extra låga. Hade hört så många gånger att då går vi in i en ny fas. Trodde att det var en enklare fas, men så är det ju inte inser jag nu. Fram till nu har jag varit fokuserad på begravningen, att få allt på plats och att klara av den. Nu däremot börjar vardagen, en vardag utan Fredrika. Fruktansvärt tungt och tomt. Vi saknar vår Fredrika så sjukt mycket.

Begravningen var en overklig tillställning. Fin och lyckad, men som sagt lite overklig. Situationen i sig är ju som den är, men mitt i all bedrövelse värmde det något oerhört att se allt folk som tagit sig dit. Ni i närheten är ju viktigast så jag förringar inte er närvaro, den värmde förstås men den var rätt väntad. Men att se gamla elever, vänner från förr, vänner långväga ifrån, släkt och t.o.m kollegor till mig som knappt träffat Fredrika var helt fantastiskt. Det betydde mycket.
När man sedan fått se vilka som skickat blommor och skänkt pengar till Blodcancerfonden blir man ännu mer rörd. Att så många bryr sig är helt fantastiskt. Tack.

Dagens "idoler" blev vår präst Linda och solosångarna Johanna och Nicklas. Alla pratar om deras insatser vilket är väldigt kul och välförtjänt. Jag som varit med i förberedelserna och känner till förutsättningarna är ännu mer imponerad.
Om vi börjar med Linda, begravningen var fantastisk men mest nytta av Linda har jag haft på resan dit. Där har jag fått stöd i ALLT, både kring begravningen med tillhörande beslut och hur jag ska hantera alla svåra situationer och känslor som uppkommer. Utan henne vet jag inte hur jag skulle fixat detta.
Och så Johanna och Nicklas. Att ställa sig framför en gråtande församling på en nära väns begravning och sjunga solo är inte lätt. Det blir inte lättare av att man inte får uppdraget förrän på onsdagskvällen mindre än två dygn innan efter att den tilltänkta solosångaren tvingats lämna återbud. Jag är så imponerad av hur de utan att tveka tog sig an uppgiften och dessutom gjorde det på ett lysande sätt.

Min sista uppgift inför begravningen var att ordna en ram till fotot på Fredrika. Det visade sig att fotoaffären i Kisa bara hade öppet på måndagar och fredagar så det fick bli till att åka in till Linköping. Ville ha en vit stilren ram. Började med att kolla in Ikea. Hittade en som såg ut som jag tänkt mig, den hette Virserum. Det blev det enklaste beslut jag tagit.

Vill passa på att tacka alla som var med på begravningen, ni hedrade verkligen Fredrika med er närvaro. Tack för alla blommor. Och tack för alla bidrag till Blodcancerfonden, det har kommit in fantastiskt många bidrag och mer ska vara på ingång.

Foto: Jan Alvarsson

Foto: Jan Alvarsson

Slutligen några tänkvärda ord. Det har skrivits fantastiskt mycket fint om Fredrika, både på Facebook/bloggen och på gula lappar efter begravningen. Mycket av detta fick Fredrika ta del av innan hon gick bort, vilket var värdefullt, men mycket fick hon aldrig se eller höra. Så min uppmaning till er är att tala om för folk i er omgivning hur fantastiska de är, de förtjänar verkligen att höra det innan det är för sent. Det tänker jag göra i alla fall.

/Peter