onsdag 28 oktober 2015

Hop on hop off

Sett vackra Paris från buss idag. Avslutade med mat och fika i Montmartre och Sacre Coeur.

Disneyland

Tydligen har de franska skolbarnen också höstlov denna vecka. Det märktes. Hur många människor finns det egentligen? Och vad många det får plats på i en inhägnad yta. Vi kom dit vid 10 när de öppnade, men stannade inte till stängning. Var hemma på hotellet halv åtta. Då var alla väldigt trötta. Men hyfsat nöjda.
Jag och Jon brukar hänga ihop på såna här ställen. Han är inte sugen på att åka grejer, utan vill mest kolla in saker. Och köra parkour. Så Jon har hoppat upp och över de mesta staket och stenar som finns i de båda parkerna. Och så har vi varit i väldigt många affärer med olika typer av leksaker med disneytema. För att titta. Vi var benhårda igår. Nej till att köpa. Kanske grymt, men det funkar inte med Jon att välja bland så mycket saker som har ett så högt pris. Jag har istället lovat Jon att vi kan åka till världens största varuhus i Ullared och handla leksaker istället. Han fyller ju år om en vecka också. Då kan det ju hända att det trillar in nya roliga saker.
Måns och Peter åkte några attraktioner (bl a Space Mountain), men köerna var i genomsnitt på 70 minuter så det blev inte så många. Hela familjen åkte Ratatouille och det var en av de bästa attraktioner jag åkt (tack för tipset Cecilia). Det var 3D och verkligen skithäftigt. Jon och jag var också och kollade på stuntshowen med bilar och motorcyklar. Den var häftig, men lite för mycket prat för Jon. Duktiga stuntkillar var de iallafall!
Personligen tycker jag att Legoland är mycket bättre. Tycker det finns mer att titta på om man inte vill åka de värsta grejerna  och sen har det aldrig varit så mycket folk när vi varit där. Men absolut, en jättehäftig park. Just det, vi såg ju två parader, en med Halloweentema och sen den avslutande Disneyparaden på slutet. De var fina!
Avslutade kvällen på hotellet med McDs nuggets och wraps till barnen och ost och skinka till Peter och mig. Enligt barnen den bästa måltiden. Körde samma kombo kvällen innan. Det viktiga är också att vi köpt en liten låda med lökringar och annat snacks i affären också. Och tomater.

Nu frukost och sen bussåkning.

måndag 26 oktober 2015

La tour Eiffel

Japp. Vi är på plats. Flygresan gick bra. Tycker dock att piloterna på Ryanair bör träna på landning (kommer du ihåg vår resa Linda?). Kom till hotellet rätt så sent. Beställde hit pizza som tog en evighet att få, men somnade mätta (och med en avbiten tand). Det var en liten incident på vägen till hotellet bara. Något som vi skojat om hände. Men det löste sig. Vi är samlade igen, hela familjen. Det är bara det att Måns åkte lite metro själv. En station. Sen gick han av och väntade på oss andra. Och vi hade telefonkontakt. Hur det kunde hända? Ja, vi sprang för att hinna med tåget.  Men dörrarna gick igen innan vi andra tre hann in... Nu har vi utarbetat en plan för detta så det kan omöjligt hända igen. Det roliga är att Jon har full koll på metrokartan över stället där vi hittade Måns. Argentine. Så han pekar där varje gång vi ser en sån karta.

Idag har vi varit vid Eiffeltornet. Men vi har inte varit uppe. Barnen får åka tillbaka hit och gå upp en annan gång om de vill, idag var det ingen som ville för det var kö och kö och kö. Peter och jag har varit uppe förut. Men vi har tagit bilder. Eller Peter och Måns. En prutad selfiepinne har hjälpt till också. Och då har vi gått. Ända till Montparnasse. Och sen hade vi lovat Jon att gå in i en leksaksaffär, men hittade ingen. Ska till Disneyland imorgon och där finns väl en del... Nu har vi softat lite, jag har i uppdrag att ge mig ut och fixa käk och lite snacks. De andra är och tränar. Måns kör löpband , Peter cyklar och Jon sån där crossfitmaskin.

Och ja, vi har ätit croissanter till frukost.

Ha det gott!
Fredrika

fredag 23 oktober 2015

Tips mottages

Först av allt - tack! Jag har fått så fina kommentarer och meddelanden. Det är fantastiskt att ni skriver och jag önskar att alla hjärtan och kramar kunde vända detta elände. För då hade jag varit friskast i hela världen. Det är jag säker på. Men tyvärr.

Senaste veckan har ju liksom varit ett töcken. I mina ögon är ju allt väldigt mörkt och då blir man ju inte superpigg direkt. Men det har varit vissa ljusstunder och det är så skönt när jag har kunnat släppa mörkret för en stund. Jag har träffat en del av er och det har varit bra möten, har pratat i telefon med vissa och skrivit med en del. Men det är också så jobbigt. För jag har ju inget spännande att komma med. Alltså läget är ju som det är och det finns ju inte så mycket att säga om det. Det är trist, sorgligt, jobbigt och väldigt ledsamt. Helst av allt så skulle jag vilja samla alla av er här och så skulle vi göra världens största gruppkram.

Praktiskt sett så har denna vecka varit fram och tillbaka till US i Linköping. Jag har börjat med en bromsmedicin som tas i magen. Det går snabbt och jag tycker inte det gör särskilt ont eller så. Men det är ändå ett moment. Att åka in dit, morsa på sköterskor och läkare, gråta en skvätt med någon av dem och sedan åka hemåt. Man kan tycka att "det är för en bra sak", men om ni bara visste vad ont det gör i magen att se Linköpingsskylten, att åka mot sjukhuset och parkera och att gå mot O-huset. Nej, det är inget kul. Därför är jag så glad när jag får lämna snabbt för att åka hem. Häromdagen fick jag påfyllning av blod och det tar ju ett tag. Men då fick jag två finbesök så det gick fint. Puss på er förresten!

Men nu är det så att jag får ledigt en vecka från mediciner, blodstatus och vita rockar. Vi åker nämligen till Paris på söndag. Hela familjen. Och det har varit planerat sedan länge. Så jag blev så glad när min tyske doktorsvän inte såg några problem med resan. Han var i och för sig lite sur över att vi valt Frankrike istället för Tyskland... Men, men... Det här kan vara lite sent, men har ni några tips? Alltså, vad som helst. När är det minst kö till E-tornet? Vad köper vi för slags biljetter på tunnelbanan? Sån där buss, hop-on-hop-off, ska man satsa på det? Bra ställe att käka? Något häftigt att se som man inte kan läsa om i guideböckerna? Var finns de godaste croissanterna? Vi ska till Disneyland Paris en dag, var och hur köper vi de bästa biljetterna med tåg dit osv? Tips på hur man väljer ut de bästa attraktionerna där? Vad som helst! Hjälp oss! Jag har varit i Paris två gånger innan, varav ena gången var på honeymon med Peter, Vi åker söndag och kommer hem fredag kväll. Så jag tycker vi har ganska många dagar på oss.



Måns och jag var på roadtrip till mor och far några dagar förra veckan.



Jon gör läxan. Han är lite upprörd över att läxan tar av hans studsmattetid.



Har köpt nya möbler hemma och Messi hjälper till att rensa ur.


Massor av kramar!

torsdag 15 oktober 2015

Inte så lätt alla gånger

Kära vänner, det som jag kommer berätta nu önskar jag att ingen av er själva kommer få vara med om. Det är inget man vill, inget man önskar ens sin värsta ovän. Det är inget som man planerar att man ska göra. Inget som man någonsin tror att man ska behöva göra. Men ibland, ibland blir det inte som man vill, ibland kan man inte styra över saker. Men här här är jag nu. Utlämnad till mitt öde. Jag tycker inte det är rättvist. Jag tycker att om man kämpar ska det ge utdelning. Och vad jag har kämpat! De sista 2,5 åren har varit jobbiga på så många sätt. För mig, för Peter, för barnen, för så många. Vi har stridit och vi trodde att vi lyckats. Men den är tillbaka. Den här jävla skiten. Och det är tydligen så att den begränsar min tid.

Att mötas av en blick, en huvudskakning och orden "jag har inget positivt besked", bara det gör ju att luften går ur dig. Men att sedan få höra att det enda som finns att göra är att försöka bromsa den så länge det går. Men ingen vet hur länge. Det är helt overkligt. Att fortsätta samtalet med att prata om "att försöka hitta livskvalité i tiden som finns" eller att undra hur jag ska berätta det här för barnen, det är helt absurt. Galet. Koko. Vrickat. Att förstå att det inte hjälper att gå ut och sätta sig på en stubbe i skogen och blunda. Att det inte är en mardröm som du vaknar upp ur. Nej, det går inte fatta. Pratar han om mig? Mitt liv? Men tydligen. Det tog ett litet tag, men sen blev jag lugn. Helt vrickat. Jag blev lugn. Helt bananas. Nu är det ju inte så att jag inte är ledsen. Det hoppas jag att alla förstår. Men jag fick ett lugn inombords. Vet inte om det är all oro som gnagt så länge, alla tankar som börjat på "tänk om" eller om det är vetskapen om att det nu bara finns en väg att gå. Jag vet inte. Men till stor del känner jag så.

Det finns en massa saker man kan vara rädd för. Just nu är jag rädd för att alla människor som finns där ute ska stänga mig ute. Stänga min familj ute. Inte våga säga hej. Inte låta saker få flyta på som vanligt. Men det är min högsta önskan, att det fortsätter som vanligt. Att när vi ses på fotbollsträning eller på Melkers så är ju jag samma person. Mina barn är fortfarande de samma. Peter vill fortfarande ut och träna. Jag tror inte att det blir så. Men det är en av sakerna som jag funderar mycket på. Och det är en av sakerna som alla ni kan hjälpa mig med. Låt oss leva på som vanligt. Nu och sen.

Jag tror att jag kommer fortsätta skriva här. För mig känns det bra. Och det är skönt att kunna förmedla till så många. Och jag uppskattar allt som skrivs tillbaka och alla hälsningar och andra fina saker som ni skriver.

Ta hand om varandra!
Fredrika