Holaveden

I onsdags kväll var jag på restaurang. Och förra torsdagen också. Det börjar bli en vana. Förra veckan var det med mannen och igår var det en födelsedagspresent från jobbet. Tack för den! Det har varit Aioli (tapasrestaurang) och Bellos (mycket mysig). Kan rekommendera båda två.

Ibland önskar man att man vore en katt. De är rätt bekymmerslösa. Våran lilla Zelda är en sköning. Hon leker som en galning. Jagar och jagas av Messi runt, runt här hemma. Eller leker med legobitar. Hon gömmer sig bakom en gardin och lurpassar och sedan hoppar hon på den. Men sedan blir hon helt slut och bara sover. I flera timmar. Det ser så skönt ut.

Jag har en vän, en från min sportiga gen. Han är snäll. Och gillar längdskidor. Och löpning. Och cykling. Han har några andra vänner också som gillar ungefär samma saker. Tillsammans har de kört igång en utmaning under november månad. Helt underbart! Ni kan läsa om det här:
http://holaveden.blogg.se/2015/november/motivera-mig.html ( läs gärna hela bloggen, den är fantastiskt bra (lite reklam;))

Det gör mig så rörd att det finns så många människor som bryr sig om. Alla ni som med några ord talar om att ni vet, tex genom att hälsa och nämna något om Paris. Då vet jag att ni läser och vet. Men mer behöver man inte nämna. Ni som skriver något fint på min facebooksida eller skicka ett meddelande. Eller ni som hör av er och vill ut och gå eller kommer med fika eller hänger med Peter på ett träningspass. Gillar er skarpt!

Ha en fin helg!

Kram Fredrika

Min idol

Det är inte Gunde Svan, även om det är han som är känd för uttrycket "Ingenting är omöjligt". Men denna tjej, hon är min idol.

http://www.bt.no/sprek/Broren-reddet-livet-til-Wenche-40-Na-loper-de-New-York-Marathon-sammen-3378265.html

Ha det gött!

Fredrika

Sverkers namnsdag

Idag för 100 år sedan födde Alma Charlotta Svensson en son, det var min morfar, Sven Helge Bengtsson. Han växte upp i Vinbergs församling utanför Falkenberg. Jag tyckte väldigt mycket om min morfar. Samma datum för sju år sedan födde jag, Anna Fredrika Alvarsson en son, Jon Helge Alvarsson på Linköpings sjukhus. En liten kille som var tvärtemot sin storebror. Jon Helge skrek och skrek och skrek. Och sov i ganska korta perioder. Men som tur är ändras ju saker och ting med tiden. Nuförtiden skriker väl Jon om han är arg på oss och det är han mest när han inte får sin vilja igenom. Gråter gör han sällan, han biter alltid ihop även om han slår sig rejält. Och sover gör han mycket bättre. Tack och lov. Han är en fining, min minste solstråle och prins. Vi sjöng och kom in med bakelse och paket i morse. Nu är han i skolan. Han hann öppna alla paket innan han gick i morse. Måns och han skulle leka i eftermiddag och bygga ihop lego och kolla på de andra presenterna. Varken Jon eller Måns fick träffa min morfar. Det är lite tråkigt. Men han finns ju ändå någonstans och har koll på dem. Och kanske har de likheter med varandra.

Det var en annan sak också innan jag ska röja lite i mitt hem. Ni vet, man får ju inte ge upp. Och jag har väl inte sett mig som en sån som ger upp. Men visst, ibland är det svårt att se framåt. Vi hade ett möte igår med min doktor A och hon gav oss hopp. En strimma i mörkret. Ett halmstrå att dra i. Något att tro på. Hon anser att är det någon som borde klara en ny transplantation till så är det jag! Med motiveringen att jag är ung (där hör ni alla 40-åringar), jag är frisk och jag är stark som en oxe. En liten chans är ju ändå en chans. Och varför skulle inte jag var en av dem som skulle fixa det här? Och jag vill ju så gärna tro att det ska gå. Hjälp mig med det! Vad det än är ni tror på eller anser kan hjälpa. Skicka över energier eller böner. Jag tar emot dem. Lovar!

Planen är att vi kör på som vi börjat på nu. Men det cellgift jag får i magen var fjärde vecka och DLI (injektioner av celler från min engelska donator). Detta gör vi i några månader till och sedan hoppas vi kunna genomgå en transplantation. Tydligen finns det redan nu en donator (från Italien, kanske en snygg italienare eller en rivig italienska). Och det är ju bra. Så jag har slutat att planera min begravning eller tänka på att det här är nog sista gången som jag... och andra dumma och jobbiga tankar som funnits där de senaste veckorna. Det är så jobbigt att tänka såna tankar. Om ni bara visste! Men det är också väldigt, väldigt jobbigt att slitas mellan hopp och förtvivlan. Min hjärna och min kropp är så utmattad. Jag börjar nästan bli lite snurrig också (glömde t ex handla en fåtölj på Ikea igår, fastän jag var inne i affären...). Men saker och ting känns ändå bättre än innan. Mycket bättre. Tänk vad lite hopp kan ändra saker.

Jag förstår att ni undrar. Undrar hur det helt plötsligt kan finnas ett halmstrå. Men det blev lite tokigt från början, då för några veckor sedan. Ni vet, ibland gäller det att träffa på rätt människa med rätt inställning som tror på en enskild individ.

Så ser ni mig nu med med huvudet högt och med lite rakare hållning så beror det på att jag har ett hopp.

Kramar Fredrika

I love mina kollegor

Tack för ett bra besök idag. Fick t om lite arbetsuppgifter :) Ses snart igen!

Japp, vi är hemma igen!

Borta bra, men hemma bäst... Alltså denna gång vet jag inte. Det var så skönt att vara hemifrån och ha ett helt annat fokus än att att tänka på det där andra. Och vi hade det ju så bra! Har sett massor av saker (för vissa var nog Eiffeltornet viktigast) och hunnit med att ta det lugnt på hotellet (och det älskar våra barn). Att vi sen inte satt och myste på en restaurang över en flaska vin gör ingenting, det går bra på ett hotellrum också. Vi har varit tillsammans alla fyra och alla har varit på ett toppenhumör. Tror att Jon varit den piggaste av oss allihop. Han studsade, på riktigt alltså, fram på gatorna och var helnöjd hela tiden.

För er som är intresserade så har vi sett eller varit vid följande platser:
Disneyland Paris (puh!)
La tour Eiffel (helt klart maffiast)
Triumfbågen (mycket vackert vid den okände soldatens grav)
Champs Elysees
Pere Lachaise (Jim Morrisons grav)
Sacre Coeur (fikade på trappan och såg ett upplyst Paris)
Montmartre (Måns blev en karikatyr)
China Town Paris (bättre i London)
Maraiskvarteren (mysigt, men mest för oss vuxna)
Place de la Bastille (väldigt guldigt högst upp)
Åkt metro och RER massor samt hop on hop off-buss (rekommenderar http://www.foxity.com/, bästa priset, gratis för barn under 12 samt snyggaste färgen på hörlurarna)
La Louvre (var inne och såg La Jaconde)
Operan (också mycket guld)
Bodde på Suite Novotel Paris Montreuil Vincennes (mycket bra och supertrevlig personal)
Och mycket, mycket folk...

Det blev lite spänning när vi skulle åka hem. Eftersom vi flög med Ryanair var ju flygplatsen en bit utanför Paris (Paris Beauvais), men det gick ju flygbussar från city och vi följde de rekommendationer som fanns när det gällde att åka i tid ut till flygplatsen. Men det var en enorm trafik ut från Paris så att vi blev väl cirka 1.45 h försenade. Vilket innebar att vi verkligen fick springa från bussen, fick prio ett i säkerhetskontrollen och att gaten var stängd och de stod och väntade på oss. Inte bara fam Alvarsson, det var ganska många fler som också var med samma buss. Men det blev lite stressigt. Som tur är så vill väl Ryanair inte få dåliga betyg så de väntade snällt på oss. SAS eller något annat stort bolag hade nog struntat i om inte alla kom med. Tror att vi bara lyfte 10 minuter senare än tänkt.

Jag satt bredvid min lille prins, Jon, när vi flög. Han är rätt klok. När vi flög genom molnen på väg att landa så sa han ungefär så här "När du dött av cancern, mamma. Och Måns, pappa och jag är ute och flyger, då kommer jag se dig för att då formas molnen som du." Så då bestämde vi att så kommer det bli. Alltså, ni kan inte fatta hur det är att behöva prata med sina barn om detta. Jon är så saklig när han funderar. Han är på något sätt fortfarande för liten för att förstå innebörden i det hela. Han funderar en del på om han kan få t ex min dator eller om han kan få det där tjocka guldarmbandet som minne av mig. Lite mer praktiska saker. Hos honom finns inte samma känslor som det finns hos den andre prinsen. I alla fall inte just nu.

Imorgon är det måndag. Jag har ytterligare två veckors semester från US innan jag ska in på samma behandling som tidigare. Kanske måste jag in för påfyllning av blod innan, men förhoppningsvis inte. Hade enligt gårdagens prover ett hb på 108 och det är rätt bra för att vara mig. Låg på 89 innan påfyllningen före resan. Har inte så mycket inplanerat i veckan som kommer. Jon fyller år på onsdag och det är ju absolut det viktigaste den här veckan. Jag tänkte att jag ska försöka åka till jobbet. Kanske redan imorgon. På besök. Men min tanke är att jag kanske kan se om det går att jobba lite. Med något litet. När jag kan och vill. Och orkar. Jag kan inte bara gå här hemma. Kommer bli tokig av det. Men det är inte bara att åka till jobbet. Det är ganska jobbigt. Eller väldigt jobbigt för mig. Att träffa så många människor som jag känner. Och som vet. Så tänk på det imorgon. Och ni som träffar mig i affären eller var det nu kan vara andra dagar. Vi säger hej. Och sen kan det väl stanna vid det. Jag vet att ni kommer tycka att det är skönt att se mig och att ja, jag ser ut som vanligt och allt det där. Men nej, det är inte som vanligt. Absolut inte. Jag hoppas att ni förstår. Och det vet jag ju att ni gör. Och sen är det ju så att det finns inga tröstande ord. Inte vad jag kommit på i alla fall.

Här kommer en bildkavalkad!