måndag 28 december 2015

Tankar

De finns när jag städar. De finns när jag kör bil. När jag lägger barn. Ska sova. När jag pratar med någon annan. De finns när jag är ute och går eller cyklar. När jag ser på tv. De finns hela tiden. Och det är så jobbigt. Det går inte att beskriva.

torsdag 10 december 2015

Hit och dit


Klevberget, Rimforsa. Beautiful.


Jag vill skriva något, men jag vet inte vad. Vet inte vad ni som läser vill läsa. Har haft en ganska jobbig månad. Hade världens förkylning som slutade med bihåleinflammation. Mitt i allt detta skulle jag åka på tjejhelg till Stockholm och såg fram emot den. Men jag tror att jag grät mestadels av fredagskvällen när vi var ute på lokal (förlåt brudar), men jag var så trött. Och sen är det ganska känslosamt att träffa de bästa brudarna i världen. Vi som umgåtts i mer än 20 år på detta sätt (och på andra sätt innan det). Men efter 9 timmars sömn var jag pigg när vi på lördagen var på stan på shoppingtur. Träffade en vän till på söndagen innan jag åkte helg. Det var fint.

Ja, det här med vänner förresten. Det är märkligt. Ibland finns de och ibland finns de inte. Det är så skönt att få ett sms eller annat meddelande, att få frågan om man vill komma på fika, mat eller om man vill ha sällskap. Bara kolla läget. Att prata om vad som helst, att grotta ner sig i någon annans problem, skratta eller gråta ihop. Det gäller mig. Och det gäller Peter. Det gäller alla människor och alltid. Men kanske speciellt när livet är lite jobbigare. Så jag är så tacksam för er, våra fina vänner där ute. Ni som inser att jag inte är farlig. Inte smittsam eller inte tjuter precis hela tiden. I love you.


Hittade denna i Barncancertidningen. Tycker att det är tänkvärt.


Känner att jag kom ifrån ämnet lite. Jag skulle ju på något sätt berätta vad som hänt sedan sist. Den där förkylningen höll ju på att knäcka mig. Gick in i en mindre depression. Men efter lite påfyllning av blod två fredagar i rad kom jag upp ur mörkret. Detta fantastiska blod! Alltså, att man kan bli så pigg efter två påsar är helt underbart. Donera mera! Så i helgen som var kände jag mig hur pigg som helst. Vad händer då? Jo, lite magsjuka slår till. Yippe! Och vem drabbas alltid värst i familjen. Jo, jag. Har tröttnat på blåbärssoppa och rostad macka nu. Skulle fått DLI (lite påfyllning av donatorlymfocyter) av engelskan i tisdags. Men, de var ju inte så sugna på att träffa mig på hematologen, sa syster Anita. Nu är allt uppskjutet en vecka. Nästa vecka DLI och sedan blir det behandling varje dag i julveckan. Annars är det väl inte så mycket nytt på den fronten. Italienaren är borta ur leken. Det var något tok där. Så nu hoppas man på att engelskan kan ställa upp igen. Håll tummarna!


Familjen Johansson


Just det, vad som hänt sedan sist. Jon och jag tog en egen roadtrip till Långasand för några veckor sedan. Det var mysigt, Jag låg och hostade på stackaren hela nätterna, men han klarade sig från det ändå. Mysko. Där nere blev vi bortskämda med Jons favoritmat (lax, kräftor och kycklingben), glass och hemgjord nyponsoppa. Vi hade det rätt mysigt. Var i det stora varuhuset och handlade julklappar också. Det gick bra. Jon har raderat den dagen från minnet så han minns inte vad vi köpte...
Tycker det är rätt tråkigt annars. Dagarna bara går. I och för sig så är har ju denna vecka varit lite speciell med sjukdom. Men jag tycker liksom att allt bara flyter på. Känns trist. Tror att jag längtar efter snön lite. Att vara utomhus och hitta på något nu är ju inte så jättekul. Speciellt inte när det blåser som det gör vareviga dag. Men lite snö skulle nog pigga upp. Nästa helg ska vi åka skidor i Romme. Det blir härligt.


Kräftskiva på Långasand.



Sen var det det här med healing. Jag har varit på två besök hos samma person. Det är på något underligt vis skönt. Eller avslappnande. Jag tycker i alla fall att ni borde prova. Jag tycker att det gav mig energi. Och lite eftertanke. När det gäller mitt uppdrag från förra besöket så kan jag säga att jag har utfört det och att jag även här vill be om ursäkt och hoppas på att ni förlåter mig. (Jag förstår att dessa meningar kan verka kryptiska för er som läser. Men det får det vara då.) Gällande den religiösa biten så går det sådär för min egen del. Är så oerhört tacksam för alla er som ber och hjälper mig på det sättet. Det är värdefullt och ett fantastiskt sätt att bry sig om på. Jag ber mina böner också, skickar hopp och vädjan. Men jag har inte sett någon uppenbarelse eller fått svar på något annat sätt ännu. Så religiös har jag inte blivit ännu. När det gäller dekokter och andra preparat så är det inte något som mina läkare förespråkar just nu. Så då håller jag mig undan dem.

Julklappar till 11-åringar borde förbjudas. Det är ju skitsvårt. Han önskar sig inget. Leker inte med något. Får egentligen allt han vill ha/behöver. Julklappar till 7-åringar stavas L E G O. Men, om man redan har det i mängder? Funderar på att ge honom en uppfräschning av rummet. Stackaren bor ju egentligen fortfarande i vårt gamla gästrum.


Kanske ett par egna glasögon i julklapp?


De är nördar allihopa.


Jag har lite dåligt samvete till alla ni som jag inte svarat när det gäller fb- meddelanden. Förlåt för det. Och tack.

Sen, en annan sak. Jag har världens bästa man. Funderar på att ägna ett helt inlägg åt honom, men han skulle tycka att det var pinsamt. Men ändå. Han är bäst. På alla sätt. Puss P!

Det här blev ett ganska osammanhängande inlägg. Men, ja, strunt i det. Trevlig Lucia!

Kram F