Ett år utan Fredrika

Jag och pojkarna har nu i ett år levt utan vår Fredrika. Det har varit ett år med ledsna stunder, men även stunder av glädje när vi tänkt tillbaka på våra fina minnen. Trots allt mår vi bra tack vare fina människor runt omkring oss.

Vi var ett fantastiskt team. Jag och pojkarna har fortsatt vara det. Jag skulle vilja att du fått se vilka hjältar pojkarna har varit detta år. Vi kommer alltid att sakna dig Fredrika.

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. 💗

Tack och läget

Kände att jag ville skriva ett sista blogginlägg. Mest för att tacka ännu en gång för allt stöd vi fått men även för att berätta hur vi har det. Började med att läsa gamla inlägg, och det blev väldigt jobbigt... Men jag gör ett försök. Jag gör som Ika gjorde, skrev vad hon kände och tänkte. Även om det blev lite osammanhängande.

Först måste jag ännu en gång tacka för alla hälsningar, bidrag och annat deltagande i samband med begravningen. Det har varit en strid ström av bidrag till Blodcancerfonden. Totalt över 130 bidrag. Och hur många namn det varit totalt på dessa bidrag har jag inte orkat summera. För ett tag sedan fick jag ett tack från Blodcancerfonden, det hade då kommit in över 30.000:-! Och det har kommit fler bidrag sedan dess, det senaste nu i veckan som gick.

Sitter och tittar i det minnesalbum jag fått från begravningsbyrån. Där finns alla hälsningar vi fått via Blodcancerfonden. Det är en härlig spridning på varifrån de kommer. Det är släkt till Ika, släkt till mig, barndomsvänner, kollegor till Ika, kollegor till mig, Rimforsabor, studiekamrater, gamla elever, idrottskompisar, föreningar mfl. Och en massa folk jag inte vet vilka det är. Alla har ni lämnat fina hälsningar som jag läst många gånger. Tack!

Har fått höra att Målilla OK hade en tyst minut för Fredrika på sin tävling strax efter Fredrika bortgång, en stund som var riktigt fin enligt de som var där. Önskar jag varit där, men det var uteslutet då. Dessutom skänkte man alla parkeringsavgifter till Blodcancerfonden. Ska ha dragit in över 3000:-. Stort!

Ni är så många som varit med och bidragit att vi bestämt oss för att inte skicka ut några tackkort. Det hoppas jag ni har förståelse för. Detta är vårt tack till er.

En bild från i fredags. Sten borde komma när som helst. Kan rekommendera att ta en tur ut till Tjärstad kyrka och växla några ord med Ika. 

Vi saknar förstås Ika. Väldigt mycket. Men annars rullar allt på här. När Ika hade gått bort så var alla noga med att vi inte skulle ha några krav på oss, tex orkade inte barnen göra läxan så behövde de inte. Det skulle vi ta tag i i höst istället. Nu är vi där, nu måste vi ta tag i livet. Och det går bra så här långt.
Jag jobbar och barnen är i skolan. Och alla aktiviteter har dragit igång. Jag mår bra och barnen mår bra. Visst har vi våra svackor, men de kommer mer och mer sällan nu.
En stor anledning till att vi mår bra är att vi haft en riktigt bra sommar - en sommar där vi alla hade ledigt hela sommarlovet och åkte runt på en massa roliga saker. Eller varit hemma och haft det bra tillsammans.
Det är bara att inse att vi har en hel del riktiga vänner ute i landet, som verkligen gått in för att ta hand om oss. Det känns fantastiskt bra. Så väl på plats hos eller med er har vi haft det väldigt bra, även om vi hela tiden känt att en person saknats. Jobbigast har det varit när man varit hemma och packat och fixat. Då har vi saknat vår Ika. Och när vi rest, när vi närmat oss varje resmål så har det alltid varit till ett ställe man varit med Ika. Då kommer de jobbiga tankarna.
Barnen tar det hela väldigt bra. Vi pratar om Ika varje dag. Som om det vore det naturligaste som fanns. Så ville Ika ha det och det kommer vi fortsätta göra. Mycket av hennes grejer är fortfarande kvar, det har känts naturligt. Men nu börjar vi plocka undan lite undan för undan. Det känns också naturligt. Mycket känns naturligt samtidigt som allt är jättekonstigt...

Det blev ett kort och rörigt inlägg detta. Men jag hoppats jag fått sagt att jag är jättetacksam för allt deltagande ni visat i samband med begravningen. Och att vi mår förhållandevis bra.

Förmodligen blir detta sista blogginlägget. Blogga var Fredrika grej, inte min. Kollade statistiken. Totalt över 134.000 sidvisningar! 20 sidvisningar bara igår, trots att inga uppdateringar gjorts på länge. Helt fantastiskt.

Avslutar med tre bilder på två fantastiska pojkar. Mina två idoler. Hur coola som helst. Så kloka. Så fina. Bilderna är tagna på en av sommarens stora höjdpunkter, midsommar i Trosa med bästa vännerna följt av Stockholmsresa där vi såg de stora idolerna Marcus & Martinus.

/Peter

Skattjakt och begravning

Igår kväll var vi ensamma hemma. Jon och jag var låga. Måns anordnade då en skattjakt. Med hjälp av en hemmaritad karta fick vi leta upp tre små lappar. När vi la ihop orden på dem stod det "vi fixar detta". Detta är ord vi ofta säger nu och tror på. Verkar som om i alla fall Måns förstått. Kändes bra.

Igår var dagen efter Fredrikas begravning, därför var vi extra låga. Hade hört så många gånger att då går vi in i en ny fas. Trodde att det var en enklare fas, men så är det ju inte inser jag nu. Fram till nu har jag varit fokuserad på begravningen, att få allt på plats och att klara av den. Nu däremot börjar vardagen, en vardag utan Fredrika. Fruktansvärt tungt och tomt. Vi saknar vår Fredrika så sjukt mycket.

Begravningen var en overklig tillställning. Fin och lyckad, men som sagt lite overklig. Situationen i sig är ju som den är, men mitt i all bedrövelse värmde det något oerhört att se allt folk som tagit sig dit. Ni i närheten är ju viktigast så jag förringar inte er närvaro, den värmde förstås men den var rätt väntad. Men att se gamla elever, vänner från förr, vänner långväga ifrån, släkt och t.o.m kollegor till mig som knappt träffat Fredrika var helt fantastiskt. Det betydde mycket.
När man sedan fått se vilka som skickat blommor och skänkt pengar till Blodcancerfonden blir man ännu mer rörd. Att så många bryr sig är helt fantastiskt. Tack.

Dagens "idoler" blev vår präst Linda och solosångarna Johanna och Nicklas. Alla pratar om deras insatser vilket är väldigt kul och välförtjänt. Jag som varit med i förberedelserna och känner till förutsättningarna är ännu mer imponerad.
Om vi börjar med Linda, begravningen var fantastisk men mest nytta av Linda har jag haft på resan dit. Där har jag fått stöd i ALLT, både kring begravningen med tillhörande beslut och hur jag ska hantera alla svåra situationer och känslor som uppkommer. Utan henne vet jag inte hur jag skulle fixat detta.
Och så Johanna och Nicklas. Att ställa sig framför en gråtande församling på en nära väns begravning och sjunga solo är inte lätt. Det blir inte lättare av att man inte får uppdraget förrän på onsdagskvällen mindre än två dygn innan efter att den tilltänkta solosångaren tvingats lämna återbud. Jag är så imponerad av hur de utan att tveka tog sig an uppgiften och dessutom gjorde det på ett lysande sätt.

Min sista uppgift inför begravningen var att ordna en ram till fotot på Fredrika. Det visade sig att fotoaffären i Kisa bara hade öppet på måndagar och fredagar så det fick bli till att åka in till Linköping. Ville ha en vit stilren ram. Började med att kolla in Ikea. Hittade en som såg ut som jag tänkt mig, den hette Virserum. Det blev det enklaste beslut jag tagit.

Vill passa på att tacka alla som var med på begravningen, ni hedrade verkligen Fredrika med er närvaro. Tack för alla blommor. Och tack för alla bidrag till Blodcancerfonden, det har kommit in fantastiskt många bidrag och mer ska vara på ingång.

Foto: Jan Alvarsson

Foto: Jan Alvarsson

Slutligen några tänkvärda ord. Det har skrivits fantastiskt mycket fint om Fredrika, både på Facebook/bloggen och på gula lappar efter begravningen. Mycket av detta fick Fredrika ta del av innan hon gick bort, vilket var värdefullt, men mycket fick hon aldrig se eller höra. Så min uppmaning till er är att tala om för folk i er omgivning hur fantastiska de är, de förtjänar verkligen att höra det innan det är för sent. Det tänker jag göra i alla fall.

/Peter

I torsdags klättrade hon i berg...

... idag finns hon inte mer. 

Igår morse var Fredrika väldigt trött. Vi trodde först det berodde på den injektion hon fått kvällen innan för att sova, men hon piggnade aldrig till. Istället blev hon tröttare och tröttare och mer och mer frånvarande för att vid 21.20 somna in för gott.

Tänker inte skriva så mycket mer, alla förstår ju hur fruktansvärd situationen är för alla inblandade. Fredrika var ju världens bästa fru, mamma, dotter och kompis.

Vill bara säga vilken lättnad det är att avslutet blev så bra. Fredrika hade inte ont och rätt folk var på plats. Sedan tycker vi ju alla att det kom lite för snabbt efter en så lång kamp, men det kanske också var bra. Känner dock inte att vi hann prata färdigt...

Tack för all hjälp och stöd så här långt. 

/Peter 

Dejlige Denmark

Vi har tagit time-out och åkt iväg. Först ett stopp i Långasand hos mor och far och sedan gick vi igår upp i ottan och tog båten till Grenå. Bor på bästa Hotell Propellern i Billund. Igår eftermiddag och kväll var vi och badade på Lalandia. Jag åkte rutschkana så jag fick blåmärken. Sen hängde Jon och jag i den varma bubbelpoolen. Jag tycker det är för kallt i de flesta simhallar. Ändra gärna på det.
Idag har vi varit på Legoland. Det har inte varit det finaste vädret. Men vi fixade till det rätt bra och åt medan det regnade som mest. Jag och Jon har hängt ihop mest idag. Vi brukar göra det här eftersom ingen av oss gillar berg och dalbanor. Peter åkte så han blev illamående... Nu ligger vi och slappar på hotellrummet. Jon bygger lego. Ok, jag vet, han har en del, men mitt hjärta och själ blöder så han fick köpa lite till. Man kan nog inte få för mycket lego 😉
Snart blir det en liten tur till affären för handling av mat. Ikväll blir det nog lite småplock på rummet. Och mys.
Här kommer lite blandade bilder. Både från den vackraste plats på jorden, Långasand, och sen härifrån.

Lite osammanhängande

Jag tycker så mycket om er. Alla ni där ute som bryr er och som gillar mig en aning också. Livet är inte alltid rättvist. Det är inte förutsägbart och man kan inte bestämma över det. Men det är vissa delar som man kan påverka. Jag tänker påverka den tid som jag har kvar. Den är inte lång, men jag finns fortfarande. En liten stund till här på jorden och med min familj och mina vänner. Jag har nämligen fått ett väldigt tråkigt besked idag. Leukemin är tillbaka. Den ger sig inte. Den ska ta över min kropp igen. Och tyvärr vänner, den kommer vinna. Inte imorgon, men kanske ganska snart. Men den kommer inte vinna över den jag är. Den ska inte äta upp mig. Jag är fortfarande jag. Kommer vara det hela tiden jämt. Även om jag inte finns. Ni ska hjälpa mig att hjälpa barnen att minnas. Ni ska berätta för dem vad vi gjort och hur jag var. Vad jag gillade och inte gillade. För det är ju det som är så jobbigt. Att inte få vara med dem. Att inte se dem växa upp och bli vuxna. Jag vet att de har världens bästa pappa. Och jag har världens bästa man. Min livskamrat och bästa vän. Han som hjälpt mig i ur och skur så länge och på så många sätt. Han är en guldklimp.

Det kanske blir vår ändå...

Mycket har hänt. Jag har inte orkat skriva och det av olika anledningar. Dels har jag mått väldigt fysiskt dåligt pga problemen i lungorna och dels har jag mått väldigt psykiskt dåligt pga problemen i lungorna och hela denna ruttna situation. Och det är ju inte kul att bara skriva om elände.

Med undantag för två nätter på US förra veckan så har jag sovit hemma i nästan två veckor. Har ändå varit inne en gång per dag för att få svampmedicin så det har inte varit så avkopplande. Förra veckan fick jag ett dränage insatt för att ta bort pleuravätska från lungsäcken. Det var inte särskilt skönt på något sätt alls. Varken att ha det eller ta bort det. Aaaaaj! Men visst, det var effektivt! Helt plötsligt slutade jag somna av trötthet vid matbordet och jag orkade gå från parkeringen i annan takt än att släpa benen efter mig. Vi firade faktiskt det hela genom att ta en helg i Stockholm hela familjen. Det var fantastiskt skönt, trevligt och mysigt.

Mina värden som har med själva leukemin är tydligen väldigt bra. Det känns skönt. Men, ja, det kommer ett men... Svampen finns kvar och den måste bort för att vi ska kunna gå vidare. Annars är det liksom kört. Så det är bl a denna oro som har funnits i mig den senaste tiden och även en viss uppgivenhet som nog beror på psykisk utmattning. Många krokodiltårar har fallit. Både här och där och då och nu. Hela tiden och när som helst. Jag har ju kämpat och kämpat. Jag vill ju ha utdelning. Nu!!!

På röntgenbilder har man kunnat se att set finns en förändring där bak och långt ner i min högra lunga. Det är som en ring som är 7,4 cm stor. I mitten är det ett hål. Det verkar som svampmedicinen inte kommer åt denna ansamling. Troligtvis är svampen inkapslad  på något sätt. Så igår tog vi beslutet att operera bort det hela. Det är enda möjligheten att få bort det. Kommer ske i mitten av nästa vecka. Jag tycker det känns väldigt obehagligt. Inte själva operationen, för det gör de ju dagligen. Och jag kommer klara mig jättebra utan denna bit av lungan. Men det är att ligga där med slangar hit och dit och sen gillar jag verkligen inte när det gör ont. Och det kommer det att göra efteråt. Har ju testat morfin och det funkar ju bra, ha ha!

Men fatta vad svampen ställt till med. Vilken utdragen process det har blivit. Det känns så irriterande. Samtidigt är ju även detta något som inte har kunnat göra något åt. Har i allafall sedan i onsdags fått hemsjukvård, vilket betyder att det kommer hem en sköterska och hänger min medicin. Sedan kommer han/hon tillbaka efter 2 h och plockar bort den. Underbart, jag slipper åka till US! Men att det skulle ta sån tid att ordna det...

Har lite svårt att vara ensam, det blir för mycket tankar. Är tacksam för er som hängt med mig in för att få svampmedicinen på dagarna eller kommit hit och käkat, fikat eller promenerat. Det betyder mycket. Nu har jag haft mamsen här i några dagar, det är också bra, men hon får ju också jobba lite ;)
I helgen blir det att heja på P08 som ska spela fotboll mot Sturefors. Jon är faktiskt taggad, det är kul! Han tycket t o m att det ska bli roligt med träning ikväll.

Har en övrig fråga också. Vem är givaren av den fina kruka med blommor i som står på vår trappa? Måns var ensam hemma när den levererades och av honom får man inget riktigt svar. Jag tackar i allafall jättemycket!

Ha det fint!
Fredrika