Sitter på planet hem och tittar ut över Alperna som syns mellan molntussarna. Det är fantastiskt vackert. Inser att det nog är detta som min vän P förmodligen tittar ut över varje dag nuförtiden. Hon bor ju här uppe i himlen efter att den elaka sjukdomen tog henne. Det är detta vackra och märkliga bomullsland hon ser. Här uppe är hon och vakar över sin familj. Livet är så orättvist. Jag får åka på semester och lämna min familj frivilligt för några dagar och hon tvingas lämna dem ofrivilligt och för gott. Det kan bara inte finnas någon rättvisa i det. Men nu är jag närmare henne än jag varit på fem månader. Det är så längesen jag träffade henne för sista gången. Skickar en bamsekram till dig, P! Precis som jag gjorde fram till din sista dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar