Det var ett tag sedan sist, och det är nog mest av lathet som jag inte skrivit. Inte för att det inte hänt saker, för det har det. Det har ju varit en hel lång sommar. Konstigt förresten att sommaren går så snabbt. Vi har tillbringat mycket tid tillsammans i familjen under denna sommar. Det var så skönt när alla var lediga tillsammans. Det började ju lite smått med att barnen slutade skolan. Vi missade förresten skolavslutningen efter som vi åkte till Småland och Isaberg för att klättra i träd (höghöjdsbana), cykla och mysa samt besöka High Chaparall. Måns blev helt såld på den bikepark som var i Isaberg och vi fick nästan slita in honom på kvällarna. Jag var uppe i träden också och klarade den banan som var ca 4-6 m efter viss peppning från guiden. Skitnöjd. Första sommarlovsveckan var det fotbollsskola och midsommarafton tillbringade vi i regnet i Skäfshult (med besök på Kalles lek och lattjo. Det tackar vi för!) När Peter gick på semester var det värmebölja och det var dags för Tjoget nere i Småland. 20-manna orienteringstävling, som är tradition att deltaga på. Jag hade avböjt deltagande i år eftersom jag kände att min löpform inte riktigt infunnit sig än... Men Peter sprang första sträckan. Det var varmt. Det var hett. Det var precis som det ofta är på denna tävling. Arrangörerna uppmanade till att dricka vatten. De ville inte ha folk som ramlade in i mål med vätskebrist. Och när jag stod och väntade på att Peter skulle komma in och växla så kom det ju en del springande som var rätt tagna. Vi hade hört via radion att han låg hyfsat till i början och hade väl hopp om att det skulle gå hyfsat. Men det kom ingen Peter. Istället började min mobil ringa och jag tryckte bort. Inte läge att ringa nu liksom, jag skulle ju heja. Men det visade sig vara min käre man som ringde för att meddela att han skadat sig och var på väg till TC i bil. Om Peter ger upp, bryter en tävling, så är det för att det verkligen är något fel. Och det var det. Han hade slagit i knät rätt rejält. Blod överallt och väldigt ont. Så vi tackade för oss och jag skjutsade honom till akuten i Växjö. Mellan 25-30 stygn både invärtes och utvärtes fick sys. Träningsförbud och badförbud på det i ca tre veckor. Yippie! Eftersom vi skulle tillbringa dryga veckan med att vakta ett hus i Skåne med pool så var det ju inte helt optimalt. De stackars barnen fick klara sig själva i vattnet (jag har inte heller fått bada på hela sommaren pga av min cvk, men nu är det borta) och detta bidrog nog till att Jon lärde sig simma lite. Besök i Köpenhamn och besök av både mina föräldrar och Anderssons och lite annat gjorde att denna vecka blev jättebra ändå.
Vi höll oss hemma några veckor i samband med att vi förberedde sommaren stora fest. Tack till alla som kom och gjorde den så rolig! Och tack till er som hjälpte till innan, under och efter! Jag vill ha fest snart igen. Det var så kul att alla tagit sig hit från norr och söder. Ni är fina ni!
Har ni varit på Bullerby Cup eller något liknande arrangemang? Tips, åk! Vi tillbringade fyra dagar med att se på matcher som de bästa killarna i P05 RIF spelade och jösses vad engagerad jag blev i fotboll helt plötsligt! Det var jättekul och när det var dags för sista matchen och den skulle avgöras genom straffar, ja, då var det jobbigt. Men det blev till fördel för RIF och jättekul! Direkt efter detta åkte vi till Granhult där Peters pappa kommer ifrån och de dagar vi var var där var nog de bästa på hela sommaren. Bara vi fyra. En sjö. En skog. Laga lite mat. Fiska. Lite bad. Helt fantastiskt. Precis vad vi behövde. Barnen träffade också några av sina sysslingar och det uppskattades väldigt mycket. När vi kom hem ifrån Granhult så hade vi en veckas ledighet kvar. Vi drog till Sälen och Lindvallen. Stannade till hos Jonas B och Emelie i Borlänge på vägen och lämnade en kajak samt gosade med deras hundar. I Lindvallen hade vi det oförskämt bra. Vi cyklade i deras bike park samt på några av de leder som finns runt omkring, hyrde downhill en dag och Måns körde så han till slut hade så ont i händer och underarmar så han grät (själv testade jag att åka sittlift utan att fälla ner bygeln...), badade på Experium och besökte Trollskogen och vandrade en kortis uppe på fjället.
Har hållit oss hyfsat hemma sedan den utflykten. Peter är på jobbet igen, barnen i skolan och jag, ja vad gör jag? Måste erkänna att jag har varit väldigt mycket i blåbärsskogen samt i hallonsnåren. De bara skriker efter mig och vill bli plockade. Helt galet. Jag kan inte låta bli. Jag sätter på mig lurarna och lyssnar på en bok och sedan kan jag plocka i timtal. Frysen är full.
Just det ja, jag hade ju något jättekul att berätta. Det är ju därför jag satte mig här vid datorn. Lovade mamma att skriva om det. Jag fick ett samtal idag. Hade precis gått/joggat i Viggeby och skulle ta en macka och lite te. Då ringde han. Doktor P (för övrigt han som ringde den 11/9 förra året och berättade tråkiga nyheter). Vi hade en avtalad telefontid så jag blev inte så förvånad. Det han hade att berätta var att jag tydligen mår bra. Ja, det är sant. Allt är perfekt. Mina värden ser finfina ut. Jag är som vem som helst av er i princip. Det är så häftigt. Sååååå sköööönt! Jag är väldigt, väldigt glad. Och mycket tacksam över att det finns en människa där ute som gjorde detta möjligt. Det har tagit nästan ett år och det var faktiskt det som dr P också sa. Den 11 september förra året så talade han om för mig och Peter att det kommer ta ett år. "Ett år av ditt liv kommer försvinna", det var nästan så han sa det. Och jag vet att jag blev arg på honom och tyckte att det kan väl inte han bestämma. Det försvinner väl inte liksom? Det beror väl på vad jag väljer att göra med den tiden också, tyckte jag. Och så har det ju varit. Det har gått ett år, och till viss del har det ju varit det jobbigaste i mitt liv. Inte hela förstås, men en stor del av det. Hösten var sjukt jobbig, med förtvivlan och oro över donator. Sedan hade jag de konstigaste tretton dagarna i mitt liv då jag var isolerad på ett rum i väntan på att det skulle vända. Och sedan frustrationen över att inte få komma hem eftersom Jon fått vattenkoppor. Ovanpå allt detta illamående och medicin som var så äcklig att jag till och med mådde illa över att se förpackningarna. Efter månader av illamående så kom beskedet att de nya stamcellerna inte tagit sig och oro över detta. Men efter den lilla dutten av några fler så vände det. Jag började må bättre och jag bestämde mig för att inte gå och oroa mig. Och sedan flöt det liksom på. Det blev ju bra till slut och nu gäller det bara för mig att tro på det.
Nu måste jag ut. Blåbären ropar. Det finns massor mer att skriva om så jag återkommer nog snart. Har även en massa bilder som jag skulle vilja lägga ut, men får återkomma med dem. Måste ut i skogen. Oj, oj, oj nu ropar de jättehögt!
Kram på er!
Fredrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar