Kära vänner, det som jag kommer berätta nu önskar jag att ingen av er själva kommer få vara med om. Det är inget man vill, inget man önskar ens sin värsta ovän. Det är inget som man planerar att man ska göra. Inget som man någonsin tror att man ska behöva göra. Men ibland, ibland blir det inte som man vill, ibland kan man inte styra över saker. Men här här är jag nu. Utlämnad till mitt öde. Jag tycker inte det är rättvist. Jag tycker att om man kämpar ska det ge utdelning. Och vad jag har kämpat! De sista 2,5 åren har varit jobbiga på så många sätt. För mig, för Peter, för barnen, för så många. Vi har stridit och vi trodde att vi lyckats. Men den är tillbaka. Den här jävla skiten. Och det är tydligen så att den begränsar min tid.
Att mötas av en blick, en huvudskakning och orden "jag har inget positivt besked", bara det gör ju att luften går ur dig. Men att sedan få höra att det enda som finns att göra är att försöka bromsa den så länge det går. Men ingen vet hur länge. Det är helt overkligt. Att fortsätta samtalet med att prata om "att försöka hitta livskvalité i tiden som finns" eller att undra hur jag ska berätta det här för barnen, det är helt absurt. Galet. Koko. Vrickat. Att förstå att det inte hjälper att gå ut och sätta sig på en stubbe i skogen och blunda. Att det inte är en mardröm som du vaknar upp ur. Nej, det går inte fatta. Pratar han om mig? Mitt liv? Men tydligen. Det tog ett litet tag, men sen blev jag lugn. Helt vrickat. Jag blev lugn. Helt bananas. Nu är det ju inte så att jag inte är ledsen. Det hoppas jag att alla förstår. Men jag fick ett lugn inombords. Vet inte om det är all oro som gnagt så länge, alla tankar som börjat på "tänk om" eller om det är vetskapen om att det nu bara finns en väg att gå. Jag vet inte. Men till stor del känner jag så.
Det finns en massa saker man kan vara rädd för. Just nu är jag rädd för att alla människor som finns där ute ska stänga mig ute. Stänga min familj ute. Inte våga säga hej. Inte låta saker få flyta på som vanligt. Men det är min högsta önskan, att det fortsätter som vanligt. Att när vi ses på fotbollsträning eller på Melkers så är ju jag samma person. Mina barn är fortfarande de samma. Peter vill fortfarande ut och träna. Jag tror inte att det blir så. Men det är en av sakerna som jag funderar mycket på. Och det är en av sakerna som alla ni kan hjälpa mig med. Låt oss leva på som vanligt. Nu och sen.
Jag tror att jag kommer fortsätta skriva här. För mig känns det bra. Och det är skönt att kunna förmedla till så många. Och jag uppskattar allt som skrivs tillbaka och alla hälsningar och andra fina saker som ni skriver.
Ta hand om varandra!
Fredrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar