Lite osammanhängande

Jag tycker så mycket om er. Alla ni där ute som bryr er och som gillar mig en aning också. Livet är inte alltid rättvist. Det är inte förutsägbart och man kan inte bestämma över det. Men det är vissa delar som man kan påverka. Jag tänker påverka den tid som jag har kvar. Den är inte lång, men jag finns fortfarande. En liten stund till här på jorden och med min familj och mina vänner. Jag har nämligen fått ett väldigt tråkigt besked idag. Leukemin är tillbaka. Den ger sig inte. Den ska ta över min kropp igen. Och tyvärr vänner, den kommer vinna. Inte imorgon, men kanske ganska snart. Men den kommer inte vinna över den jag är. Den ska inte äta upp mig. Jag är fortfarande jag. Kommer vara det hela tiden jämt. Även om jag inte finns. Ni ska hjälpa mig att hjälpa barnen att minnas. Ni ska berätta för dem vad vi gjort och hur jag var. Vad jag gillade och inte gillade. För det är ju det som är så jobbigt. Att inte få vara med dem. Att inte se dem växa upp och bli vuxna. Jag vet att de har världens bästa pappa. Och jag har världens bästa man. Min livskamrat och bästa vän. Han som hjälpt mig i ur och skur så länge och på så många sätt. Han är en guldklimp.