Först var det svårt att hitta ut ur byn. Vi vimsade lite innan vi hittade rätt backe som ledde oss ut på en smal, smal asfaltsväg som gick i serpentiner upp på berget. Emellanåt var det endast asfalt där bilarnas hjul ska vara och i mitten grus eller gräs. Som en skogsbilsväg med asfalt liksom. Måste varit väldigt svårt att överhuvudtaget asfaltera där uppe. Men så vackert! De första kilometrarna slingrade sig alltså från byn Cernobbio (där doften av kaprifolhäckarna luktar hela tiden) och sen högre upp med en maffig utsikt över Comosjön. Det blev glest mellan husen och ett tag var de små ödlorna de enda levande varelser vi såg. En gubbe som högg ved mumlade något när vi sakta trampade förbi. På italienska dock. Två killar på mtb dök upp och sa Ciao och en gubbe i en Panda körde förbi oss och sen var det en tant som borde stoppat oss för att vi tog fel väg. Annars var vi rätt så ensamma i ca 3,5 h på vår väg upp till Monte Bisbino, 1325 m. Asfaltsvägen blev till en stig och helt plötsligt blev det väldigt svårt att ta sig fram. Det var brant och lerigt underlag och definitivt fel väg. Men den gick ju uppåt och i rätt riktning. Så vi gnetade på. Om ni drar en supertung mtb i sån här terräng ofta så lovar jag att ni blir väldigt starka, men det är inte så himla kul och det är definitivt inte cykling. 41 minuter tog det att komma 1 km. Inte så supersnabbt... Plötsligt ser vi iallafall ett slut på den väldigt vackra bokskogen och en äng som ser ut att vara tagen från Sound of Music uppenbarar sig. Vi ser också lyxrestaurangen som ska finnas på vår topp. En liten bit upp är det kvar, men ändå. Vi äter vår nutellamacka och ett ägg. Vi känner hur nya krafter kommer och vi gnetar vidare. Det går t om att cykla en bit. Jag blir så lycklig över detta och av ljudet av koskällor att jag inte ser stenen. Pedalen fastnar och Fredrika ramlar i slowmotion. Men det blev bara ett nytt blåmärke på låret. Syns knappt eftersom det är i sällskap av de andra sju som jag fick på tävlingen i söndags. Men vi kom upp! Sen tog vi beslutet att cykla asfalten ner. Lite kramp i fingrarna efter att ha bromsat i 30 min så kom vi tillbaka hem. Trevlig och annorlunda tur med mycket spänning. Och vacker!
Eftet dusch och mat blev det sedan en biltur längs med sjökanten. Men det är en annan historia. En rysare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar