Long time no see

Hela familjen är samlade igen. Måns fick komma hem förra fredagen. Inga vattkoppor där inte. På måndag ska han vaccineras så vi slipper fundera på det mer. Det är skönt att alla är på samma plats nu. Det behövde jag. I lördags fyllde Måns 10 år också och det firade vi med en dag i vår lokala skidbacke, Tolvmannabacken i Kisa. Den kan jag rekommendera för alla som bor i närheten. Vi var även där onsdagen innan så nu är vi uppvärmda inför skidresan till Säfsen v 6. Det är så roligt med Jon. När det gäller t ex att spela fotboll så vill han inte, och farmor och farfar fick muta med Kinderägg för att han överhuvudtaget skulle ta på sig skridskorna. Men skidorna, de skulle han kunna sova med i sängen. Han älskar det! Hur många gånger han än kör omkull så reser han bara sig och fortsätter nedåt i backen. Han vill inte ens pausa för att fika eller äta. Här märks det att han är både envis och har tålamod. Hur som helst, det är en riktigt rolig sysselsättning, det där med att åka skidor och vara utomhus hela familjen.

Det är många som undrar hur det är med mig. Jag ska väl försöka svara på det så ärligt som möjligt. Alla värden är bra. Det verkar gå som det ska och det är ju jätteskönt. Nu har det snart gått 1,5 månad sedan transplantationen. Jag käkar en del mediciner, inte så många, men det är rätt hög dos på dem. Just nu är det nog dessa som gör att jag mår dåligt på olika sätt. Förra veckan var det mycket oro och ångest inom mig och det var fruktansvärt. Men efter snack med dr L och även telefonsamtal från henne regelbundet så har det släppt och det är skönt. Nu är det lite andra saker som gör livet lite surt för mig. Dels är det illamåendet. I princip mår jag illa hela tiden. Förutom den där lilla stunden precis efter jag varit och kräkts. Den är skön. Faktum är att det är väldigt påfrestande att må illa, för att inte tala om hur matt man blir när man spytt! Så jag är inte superpigg direkt. Har även ett högt blodtryck som gör att jag inte alls känner ingen hur min kropp reagerar och hur trött jag blir emellanåt samt att jag är svullen. Mitt ansikte är ganska runt och jag är allmänt plufsig. inte alls något som jag gillar. Dessa saker beror på medicinerna. Så det är väl bara att hålla ut. Medicinerna ska ju fasas ut så småningom.

Vad gör jag då om dagarna? Ja, det undrar jag också. Går och pillar lite med grejer. Det är absolut inga stora projekt just nu. Hänger tvätt, tar ner tvätt, viker tvätt. Bäddar. Plockar i/ur diskmaskinen. Tittar in i Jons rum, tänker, Nej, inte idag (hans rum är ett bombnedslag av LEGO, att komma in utan att först fösa undan en gång med foten är ett måste). Tar en promenad (försöker utan att slå ihjäl mig i halkan). Steker mina färska grönsaker till lunch, Gott! Snackar lite med Messi (katten). Ungefär så. Tyvärr, verkligen tyvärr, så är inte att träna ett alternativ just nu. Jag orkar inte. Och detta är fruktansvärt påfrestande för mig, ni som känner mig väl förstår nog. Jag har liksom massor av tid att göra det som jag älskar mest, men jag fixar inte det. Har varit ute med stavarna i skogen och på spåret och småjoggat lite. Det är underbart under tiden, men sen är jag väldigt trött efteråt. Det är väl bara att gilla läget. Idag får jag lunchbesök, det blir trevligt!

Här kommer lite fina sommarbilder på de finaste killar som jag har. Det är från vår husvagnssemester i Blekinge i somras. Längtar dit. Kram på er!