onsdag 4 november 2015

Sverkers namnsdag

Idag för 100 år sedan födde Alma Charlotta Svensson en son, det var min morfar, Sven Helge Bengtsson. Han växte upp i Vinbergs församling utanför Falkenberg. Jag tyckte väldigt mycket om min morfar. Samma datum för sju år sedan födde jag, Anna Fredrika Alvarsson en son, Jon Helge Alvarsson på Linköpings sjukhus. En liten kille som var tvärtemot sin storebror. Jon Helge skrek och skrek och skrek. Och sov i ganska korta perioder. Men som tur är ändras ju saker och ting med tiden. Nuförtiden skriker väl Jon om han är arg på oss och det är han mest när han inte får sin vilja igenom. Gråter gör han sällan, han biter alltid ihop även om han slår sig rejält. Och sover gör han mycket bättre. Tack och lov. Han är en fining, min minste solstråle och prins. Vi sjöng och kom in med bakelse och paket i morse. Nu är han i skolan. Han hann öppna alla paket innan han gick i morse. Måns och han skulle leka i eftermiddag och bygga ihop lego och kolla på de andra presenterna. Varken Jon eller Måns fick träffa min morfar. Det är lite tråkigt. Men han finns ju ändå någonstans och har koll på dem. Och kanske har de likheter med varandra.



Det var en annan sak också innan jag ska röja lite i mitt hem. Ni vet, man får ju inte ge upp. Och jag har väl inte sett mig som en sån som ger upp. Men visst, ibland är det svårt att se framåt. Vi hade ett möte igår med min doktor A och hon gav oss hopp. En strimma i mörkret. Ett halmstrå att dra i. Något att tro på. Hon anser att är det någon som borde klara en ny transplantation till så är det jag! Med motiveringen att jag är ung (där hör ni alla 40-åringar), jag är frisk och jag är stark som en oxe. En liten chans är ju ändå en chans. Och varför skulle inte jag var en av dem som skulle fixa det här? Och jag vill ju så gärna tro att det ska gå. Hjälp mig med det! Vad det än är ni tror på eller anser kan hjälpa. Skicka över energier eller böner. Jag tar emot dem. Lovar!

Planen är att vi kör på som vi börjat på nu. Men det cellgift jag får i magen var fjärde vecka och DLI (injektioner av celler från min engelska donator). Detta gör vi i några månader till och sedan hoppas vi kunna genomgå en transplantation. Tydligen finns det redan nu en donator (från Italien, kanske en snygg italienare eller en rivig italienska). Och det är ju bra. Så jag har slutat att planera min begravning eller tänka på att det här är nog sista gången som jag... och andra dumma och jobbiga tankar som funnits där de senaste veckorna. Det är så jobbigt att tänka såna tankar. Om ni bara visste! Men det är också väldigt, väldigt jobbigt att slitas mellan hopp och förtvivlan. Min hjärna och min kropp är så utmattad. Jag börjar nästan bli lite snurrig också (glömde t ex handla en fåtölj på Ikea igår, fastän jag var inne i affären...). Men saker och ting känns ändå bättre än innan. Mycket bättre. Tänk vad lite hopp kan ändra saker.

Jag förstår att ni undrar. Undrar hur det helt plötsligt kan finnas ett halmstrå. Men det blev lite tokigt från början, då för några veckor sedan. Ni vet, ibland gäller det att träffa på rätt människa med rätt inställning som tror på en enskild individ.

Så ser ni mig nu med med huvudet högt och med lite rakare hållning så beror det på att jag har ett hopp.



Kramar Fredrika


3 kommentarer:

  1. Fredrika! Har länge tänkt skriva till dig. Ända sedan jag fick det där hemska mailet från Malin, när jag satt och rättade matteböcker på jobbet. Jag åkte hem tidigt den dagen, kändes så meningslöst att sitta där med en mattebokshög... Vi känner ju inte varann, du och jag, ändå har jag alltid känt att du och din familj är en typiskt mysig familj som man bara kan tycka gott om. Ni utstrålar något särskilt. Jag firade också en 7-åring häromdagen. Jag minns när du och Peter dök upp där i korridorerna på BB, du med mage och jag med en något mindre och en liten bebis i famnen. Jag minns att jag tyckte du var så cool som bara gick omkring där och väntade på att allt skulle sätta igång... Jag vill bara säga att jag är en av många som bryr sig om dig och tänker på dig varje dag, det går inte att låta bli. Jag vill bara vara en medmänniska som vill fortsätta säga "Hej" på Ica i många år framöver. Jag vill tro att det finns någon mer som bryr sig om och jag har pratat med denne någon däruppe någonstans att ska han göra någon nytta så är det verkligen dags för det nu! Varma varma kramar från Rebecka Djerf

    SvaraRadera
  2. Fredrika! Har länge tänkt skriva till dig. Ända sedan jag fick det där hemska mailet från Malin, när jag satt och rättade matteböcker på jobbet. Jag åkte hem tidigt den dagen, kändes så meningslöst att sitta där med en mattebokshög... Vi känner ju inte varann, du och jag, ändå har jag alltid känt att du och din familj är en typiskt mysig familj som man bara kan tycka gott om. Ni utstrålar något särskilt. Jag firade också en 7-åring häromdagen. Jag minns när du och Peter dök upp där i korridorerna på BB, du med mage och jag med en något mindre och en liten bebis i famnen. Jag minns att jag tyckte du var så cool som bara gick omkring där och väntade på att allt skulle sätta igång... Jag vill bara säga att jag är en av många som bryr sig om dig och tänker på dig varje dag, det går inte att låta bli. Jag vill bara vara en medmänniska som vill fortsätta säga "Hej" på Ica i många år framöver. Jag vill tro att det finns någon mer som bryr sig om och jag har pratat med denne någon däruppe någonstans att ska han göra någon nytta så är det verkligen dags för det nu! Varma varma kramar från Rebecka Djerf

    SvaraRadera
  3. Fredrika! Har länge tänkt skriva till dig. Ända sedan jag fick det där hemska mailet från Malin, när jag satt och rättade matteböcker på jobbet. Jag åkte hem tidigt den dagen, kändes så meningslöst att sitta där med en mattebokshög... Vi känner ju inte varann, du och jag, ändå har jag alltid känt att du och din familj är en typiskt mysig familj som man bara kan tycka gott om. Ni utstrålar något särskilt. Jag firade också en 7-åring häromdagen. Jag minns när du och Peter dök upp där i korridorerna på BB, du med mage och jag med en något mindre och en liten bebis i famnen. Jag minns att jag tyckte du var så cool som bara gick omkring där och väntade på att allt skulle sätta igång... Jag vill bara säga att jag är en av många som bryr sig om dig och tänker på dig varje dag, det går inte att låta bli. Jag vill bara vara en medmänniska som vill fortsätta säga "Hej" på Ica i många år framöver. Jag vill tro att det finns någon mer som bryr sig om och jag har pratat med denne någon däruppe någonstans att ska han göra någon nytta så är det verkligen dags för det nu! Varma varma kramar från Rebecka Djerf

    SvaraRadera