Är här igen. På sjukhuset. Avdelning 13. Rum 11 denna gång. Det gick lite snabbt att komma hit. Fick reda på det i onsdags. Och nu är jag här. Behandling påbörjad. Cvk inopererad. Och nu gäller det att ge järnet. Att kämpa. Att hålla tummar och tår. Och jag ska göra allt det. Och ni andra vet jag gör det med mig. Men jag är rädd. Så fruktansvärt rädd. Besviken och arg är jag också. Men faktiskt mest rädd just nu. Och så lite trött. Liksom utmattad. Som en disktrasa.
Vi har haft några riktigt bra månader. Efter det där supernegativa i oktober som sedan blev ett halmstrå som vi grep efter så har det flutit på. Vi har gjort en massa roliga grejer. Framförallt skidåkning. Och sen all korvgrillning på diverse ställen. Firat jul hemma hos oss med väldigt många paket till vissa yngre i familjen... Jag har jobbat lite till och från och det har varit bra. Det känns så skönt att få göra något som någon kan ha nytta av och att känna sig delaktig i ett sammanhang. Sen är det ju alltid kul att snacka skit med kollegorna. Det har ju varit en del turer till US också. För sprutbehandling och för påfyllning av blod och trombocyter. För två veckor sedan fick jag reda på att allt ändå var rätt ok och att det verkade funka hyfsat. Så det var lite frid och fröjd liksom. Förra helgen bokade vi resa till Funäsfjällen på sportlovet. Det skulle inte vara några problem. Sen blir det så här. Det sker liksom utan förvarning. Det klart. Jag har ju vetat att det någon dag skulle bli en ny resa med behandling och transplantation. Men det här att det kommer så plötsligt. Nej, det är svårt att smälta.
Förstår att ni undrar vad planen är nu. Jag kan avslöja lite. Eller, det jag vet. Har påbörjat en cytostatikakur idag som är en ny variant. Någon tysk variant som ska slå ut min benmärg rejält. Och så har den ju en biverkning på bl a slemhinnorna. Låter inte så trevligt. Från mun ner till ändtarm. Ja, ni fattar. Men blir det så tar vi det då. Kuren är iallafall 5 dagar lång. Sen vet jag inte mer än att det är det gamla vanliga. Jag ska ner till botten med immunförsvaret, få frossa och jobba mig uppåt. Har inget tidsperpektiv på detta alls. När man sen kollat benmärgen och sett hur den mår går man vidare. Och kanske blir det en kur till innan det blir transplantation. Det beror lite på hur min fantastiska engelska har det. Ni måste förstå. Det finns en människa som inte har en aning om vem jag är. Men hon väljer att än en gång donera stamceller till mig. Jag är så tacksam. Jag är också tacksam för alla människor som går och donerar blod och trombocyter. Så många gånger som jag fått det. Utan er som gör detta hade jag inte överlevt så här länge heller. Har ni möjlighet - gör det! Det låter kanske fjantigt, men det räddar liv. På riktigt.
Den här gången var det riktigt jobbigt att lämna barnen. Mina kloka och fina barn. Vi har kramats och de har tröstat mig när jag har gråtit där hemma de senaste dagarna. Sötnosar och finisar.
Idag har jag haft Peter här. Och han ska vara här större delen av helgen. Det är så skönt.
Jag har funderat och tänkt i säkert en månad att jag skulle blogga. Men det har liksom inte blivit av. Därför känner jag mig lite dum att detta inlägg är som det är. Det har varit så att jag senaste veckorna har fått en del frågor om hur läget är mm. Så jag har förstått att folk börjar undra. Men jag hade ju tänkt att det skulle innehålla mer positiva saker. Men men... Ni måste förstå att jag är inte ute efter sympati eller att skriva en snyfthistoria. Det är skönt för mig att skriva. Jag får tiden att gå. Och eftersom jag har alla ni fina personer där ute som faktiskt undrar hur jag mår och bryr er så vill jag förmedla. Men, för allt i världen. Glöm inte Peter och barnen. För mig är det mycket värt att veta att Peter fick en timme för sig själv till träning. Eller att någon bjöd dem på middag. Det är guldmedalj till er som kan hjälpa till med det. Och nej, han kommer inte be om det. Så funkar han inte ; ) Och jag gör väl som vanligt. Styr och ställer härifrån. Ber er komma med lite mat och för att fördriva tid med mig.
Kram till er alla!
Just det. Och njut! Njut av livet! Njut av att krama era barn, gosa med katten eller springa en sväng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar