Chicks in Milano

Man kan faktiskt somna kl 22 fastän man är i en storstad. Det var iallafall vad jag gjorde igår. Men det var ju en helspäckad dag.
Vi vaknade ganska tidigt och åt vår minimala frukost. Det blev det som var kvar i kylskåpet och som passar sig till frukost. Lite ost. Och så lite ost och så lite mer ost. Sedan tog vi vår lilla Punto och körde tillbaka till uthyrningen vid flygplatsen.  Jag måste berömma min fantastiska chaufför.  Hon kör som en gud (såklart med hjälp av en fantastisk kartläsare ;-)) och klarar ut alla situationer galant. Iallafall så gick det som smort och vi satt redan vid tiotiden på expresståget till Milano. Efter att vi hittat vårt fina hotell Mokinba (tyvärr hade de dålig wifi) då intog vi Milano.  Där ägnade vi dagen åt att driva runt på gatorna, äta, ta en löptur i en park (fastän det var helt platt så hade jag fortfarande otrolig träningsvärk i låren), tittat på den fina Domen (heter det så?) och så köpte vi bussbiljett till turistbussen som vi idag har åkt runt med och sett stan. Idag har vi också shoppat lite. Och naturligtvis ätit lite pizza. Det är ju inte lite bröd de stoppar i sig i det här landet. Min mage har inte älskat det hela tiden direkt, men det har ofta varit gott och väldigt välbehövligt.  Det är något som Linda och jag ska bli bättre på förresten.  Att äta i tid. Alltså innan man blir sådär vrålhungrig att man stoppar i sig precis vad som helst. Men det blir ju ofta så när man är på jakt efter den perfekta restaurangen :-)
Vi har utvärderat lite och kommit fram till lite saker:
1. Vi trivs mycket bättre i naturen än storstaden. Skog och berg är vår grej.
2. Ät innan du blir vrålhungrig.
3. Turistbussar är underskattat. Bästa sättet att upptäcka en storstad.
4. Man saknar sin familj snabbare än man tror.
5. Att gå och lägga sig vid tio är ok om man är på semester.
6. Italienare har inga skrattmuskler.
7. Om ingen på restaurangen äter utan bara sitter och dricker något så ska du göra likadant.  Förmodligen har de inget gott käk.
8. Man måste ha minst ett äventyr om dagen. Gärna ett sånt som är lite svårt att kontrollera. Kan vara att din färdväg på cykel genom okänd mark inte alls blir som du tänkt dig eller att du inte kan bestämma hur bilarna du möter tänker köra när du möter dem på en smal väg.
9. Det är viktigt med bra resesällskap!

Nu längtar vi båda två hem. Tror i och för sig att mitt äventyr inte är över än. Jag ska med en flygbuss till Linköping och sen promenera en bit till bilen som Peter parkerat på specialställe och sen åka hem. Kanske är jag hemma kl två i natt. Om allt går som det ska...
Ha det bra!

Just det, två efterlysningar har jag.  Vad heter blomman/busken/klätterväxten som vi tagit med oss hem av?
Hur funkar det där med svävande människor?

Livet bland molnen

Sitter på planet hem och tittar ut över Alperna som syns mellan molntussarna. Det är fantastiskt vackert.  Inser att det nog är detta som min vän P förmodligen tittar ut över varje dag nuförtiden.  Hon bor ju här uppe i himlen efter att den elaka sjukdomen tog henne. Det är detta vackra och märkliga bomullsland hon ser. Här uppe är hon och vakar över sin familj. Livet är så orättvist.  Jag får åka på semester och lämna min familj frivilligt för några dagar och hon tvingas lämna dem ofrivilligt och för gott. Det kan bara inte finnas någon rättvisa i det. Men nu är jag närmare henne än jag varit på fem månader. Det är så längesen jag träffade henne för sista gången. Skickar en bamsekram till dig, P! Precis som jag gjorde fram till din sista dag.

Anläggning av trädgård

Vi har båda två fått en ny favoritblomma som vi ska pryda våra trädgårdar med. Kaprifol. Och det ska vara den sorten som finns här. Sen finns det otroligt många vackra rosor.

Ny cykeltur och roadtrip

Idag gav vi oss ut på en ny tur med våra fina cyklar.  Jag upptäckte dock precis innan att framhjulet satt löst. Hade väl bromsat för mycket i serpentinerna häromdagen. Dagens etapp var tänkt att bli lite lättare än cykelturen sist.  Och det blev den väl, men ändå fick vi som vanligt ett litet äventyr. Berget vi skulle till är inte så högt, bara strax under 500 m ö h. Det kluriga var att hitta vägen dit. Vi körde snirkliga bilvägar och var på väg in i en tunnel också.  Men då bangade jag ur och tyckte det var dumt att cykla där utan lysen och med mötande trafik.  Så vi ändrade vägval. Det gick fint till en början.  Smal asfaltaväg som blev grusväg som blev fin mtb-stig. Skyltningen stämde inte alls, men vi körde på. Det var iaf skyltat. På slutet blev det dock väldigt brant och stigen ersattes av trappor. Många trappor. Branta trappor. Hala trappor. Vi gick ner med cyklarna på dessa trappor som hade ett väldigt gammalt järnstaket med taggtråd överst på ena sidan av sig. Det visade sig vara gränsen till Schweiz.  Men ner kom vi. Jag måste tillägga att vi har grym träningsvärk i låren så det gjorde lite ont att gå nerför... Efter ett lunchstopp i Chiassi, som var staden vi kom ner till så korsade vi gränsen och körde tillbaka hemåt till Cernobbio via Schweiz. Det blev en tur som innehöll både spänning, smärta, äventyr, god macka och även också fin cykling.
Nu har vi gått de 4 km till Como och fikat lite. Slappar i en park och väntar på att italienarna ska bli hungriga så att vi kan äta lite mat.
Imorgon åker vi ganska tidigt till flygplatsen. Har bestämt oss för att lämna tillbaka bilen en dag tidigare och ta tåget till Milano. Där hoppas vi bli upptäckta av någon agentur så att vi kan stanna kvar här ;-)
Just det, vi gjorde en roadtrip häromdagen.  Linda är en fena på att köra på trånga gator med mötande trafik såsom bussar och lastbilar på enfiliga och krokiga vägar. Sedan är hon också fantastisk på att köra i serpentinerna genom bergen. Denna biltur var inget annat än underbart avslappnade.

Mont Bolettone 1317 m ö h

Som tur var, enligt mig, så var kabinbanan trasig. Det blev buss en bit upp i bergen istället för att där starta vår 4 h långa löptur.  Fast vår dag började med 4 km promenad till grannstaden Como. Det verkar vara en flashig stad med mycket folk.  Får nog bli ett besök där imorgon.
Det blev några toppbestigningar på vägen.  Vädret var finfint och allt har flutit på bra. Allt som allt var vi borta 9 h. Nu ska vi gå ner till byn och ta något gott att dricka. Det har vi förtjänat.

Topptur 1

Först var det svårt att hitta ut ur byn. Vi vimsade lite innan vi hittade rätt backe som ledde oss ut på en smal, smal asfaltsväg som gick i serpentiner upp på berget.  Emellanåt var det endast asfalt där bilarnas hjul ska vara och i mitten grus eller gräs.  Som en skogsbilsväg med asfalt liksom. Måste varit väldigt svårt att överhuvudtaget asfaltera där uppe.  Men så vackert! De första kilometrarna slingrade sig alltså från byn Cernobbio (där doften av kaprifolhäckarna luktar hela tiden) och sen högre upp med en maffig utsikt över Comosjön. Det blev glest mellan husen och ett tag var de små ödlorna de enda levande varelser vi såg. En gubbe som högg ved mumlade  något när vi sakta trampade förbi.  På italienska dock. Två killar på mtb dök upp och sa Ciao och en gubbe i en Panda körde förbi oss och sen var det en tant som borde stoppat oss för att vi tog fel väg. Annars var vi rätt så ensamma i ca 3,5 h på vår väg upp till Monte Bisbino, 1325 m. Asfaltsvägen blev till en stig och helt plötsligt blev det väldigt svårt att ta sig fram. Det var brant och lerigt underlag och definitivt fel väg. Men den gick ju uppåt och i rätt riktning. Så vi gnetade på. Om ni drar en supertung mtb i sån här terräng ofta så lovar jag att ni blir väldigt starka, men det är inte så himla kul och det är definitivt inte cykling.  41 minuter tog det att komma 1 km. Inte så supersnabbt... Plötsligt ser vi iallafall ett slut på den väldigt vackra bokskogen och en äng som ser ut att vara tagen från Sound of Music uppenbarar sig. Vi ser också lyxrestaurangen som ska finnas på vår topp. En liten bit upp är det kvar, men ändå.  Vi äter vår nutellamacka och ett ägg. Vi känner hur nya krafter kommer och vi gnetar vidare. Det går t om att cykla en bit. Jag blir så lycklig över detta och av ljudet av koskällor att jag inte ser stenen. Pedalen fastnar och Fredrika ramlar i slowmotion.  Men det blev bara ett nytt blåmärke på låret.  Syns knappt eftersom det är i sällskap av de andra sju som jag fick på tävlingen i söndags. Men vi kom upp! Sen tog vi beslutet att cykla asfalten ner. Lite kramp i fingrarna efter att ha bromsat i 30 min så kom vi tillbaka hem. Trevlig och annorlunda tur med mycket spänning. Och vacker!
Eftet dusch och mat blev det sedan en biltur längs med sjökanten. Men det är en annan historia. En rysare.

Italien

Vilken jäkla landning! Piloten måste ha blundat.  Världens smäll! Men som tur är så gick det ju bra. Fru Linda Johnsson och jag är alltså nu i Italien. Närmare bestämt i en jättefin by som heter Cernobbio och som ligger på sydvästra kanten av Comosjön i norra Italien.  Vi har berg runtomkring oss.  Så vackert!
Förutom den mindre bra landningen så var planet försenat över en timme pga "kaos ovanför Tyskland". Vi fick minivansskjuts till biluthyrningen, som låg på en bakgata. Jag fattar inte hur vi ska hitta tillbaka dit... Linda körde som en kung hit medan jag skötte kartläsningen. Det gick strålande.
Här bor vi i en fin liten lägenhet och har varit och handlat på stormarknaden.  Jösses så mycket gott där fanns! Jag skulle kunnat gå där inne i flera timmar och tittat och dreglat. Hur som helst så köpte vi lite gott och har naturligtvis testat det. Mums!
Imorgon blir det mtb på de fina (det beror iofs vad man jämför med...) cyklarna vi hyrt. The only way is up:-)
Sov gott!