Tankar

De finns när jag städar. De finns när jag kör bil. När jag lägger barn. Ska sova. När jag pratar med någon annan. De finns när jag är ute och går eller cyklar. När jag ser på tv. De finns hela tiden. Och det är så jobbigt. Det går inte att beskriva.

Hit och dit

Klevberget, Rimforsa. Beautiful.

Jag vill skriva något, men jag vet inte vad. Vet inte vad ni som läser vill läsa. Har haft en ganska jobbig månad. Hade världens förkylning som slutade med bihåleinflammation. Mitt i allt detta skulle jag åka på tjejhelg till Stockholm och såg fram emot den. Men jag tror att jag grät mestadels av fredagskvällen när vi var ute på lokal (förlåt brudar), men jag var så trött. Och sen är det ganska känslosamt att träffa de bästa brudarna i världen. Vi som umgåtts i mer än 20 år på detta sätt (och på andra sätt innan det). Men efter 9 timmars sömn var jag pigg när vi på lördagen var på stan på shoppingtur. Träffade en vän till på söndagen innan jag åkte helg. Det var fint.

Ja, det här med vänner förresten. Det är märkligt. Ibland finns de och ibland finns de inte. Det är så skönt att få ett sms eller annat meddelande, att få frågan om man vill komma på fika, mat eller om man vill ha sällskap. Bara kolla läget. Att prata om vad som helst, att grotta ner sig i någon annans problem, skratta eller gråta ihop. Det gäller mig. Och det gäller Peter. Det gäller alla människor och alltid. Men kanske speciellt när livet är lite jobbigare. Så jag är så tacksam för er, våra fina vänner där ute. Ni som inser att jag inte är farlig. Inte smittsam eller inte tjuter precis hela tiden. I love you.

Hittade denna i Barncancertidningen. Tycker att det är tänkvärt.

Känner att jag kom ifrån ämnet lite. Jag skulle ju på något sätt berätta vad som hänt sedan sist. Den där förkylningen höll ju på att knäcka mig. Gick in i en mindre depression. Men efter lite påfyllning av blod två fredagar i rad kom jag upp ur mörkret. Detta fantastiska blod! Alltså, att man kan bli så pigg efter två påsar är helt underbart. Donera mera! Så i helgen som var kände jag mig hur pigg som helst. Vad händer då? Jo, lite magsjuka slår till. Yippe! Och vem drabbas alltid värst i familjen. Jo, jag. Har tröttnat på blåbärssoppa och rostad macka nu. Skulle fått DLI (lite påfyllning av donatorlymfocyter) av engelskan i tisdags. Men, de var ju inte så sugna på att träffa mig på hematologen, sa syster Anita. Nu är allt uppskjutet en vecka. Nästa vecka DLI och sedan blir det behandling varje dag i julveckan. Annars är det väl inte så mycket nytt på den fronten. Italienaren är borta ur leken. Det var något tok där. Så nu hoppas man på att engelskan kan ställa upp igen. Håll tummarna!

Familjen Johansson

Just det, vad som hänt sedan sist. Jon och jag tog en egen roadtrip till Långasand för några veckor sedan. Det var mysigt, Jag låg och hostade på stackaren hela nätterna, men han klarade sig från det ändå. Mysko. Där nere blev vi bortskämda med Jons favoritmat (lax, kräftor och kycklingben), glass och hemgjord nyponsoppa. Vi hade det rätt mysigt. Var i det stora varuhuset och handlade julklappar också. Det gick bra. Jon har raderat den dagen från minnet så han minns inte vad vi köpte...
Tycker det är rätt tråkigt annars. Dagarna bara går. I och för sig så är har ju denna vecka varit lite speciell med sjukdom. Men jag tycker liksom att allt bara flyter på. Känns trist. Tror att jag längtar efter snön lite. Att vara utomhus och hitta på något nu är ju inte så jättekul. Speciellt inte när det blåser som det gör vareviga dag. Men lite snö skulle nog pigga upp. Nästa helg ska vi åka skidor i Romme. Det blir härligt.

Kräftskiva på Långasand.

Sen var det det här med healing. Jag har varit på två besök hos samma person. Det är på något underligt vis skönt. Eller avslappnande. Jag tycker i alla fall att ni borde prova. Jag tycker att det gav mig energi. Och lite eftertanke. När det gäller mitt uppdrag från förra besöket så kan jag säga att jag har utfört det och att jag även här vill be om ursäkt och hoppas på att ni förlåter mig. (Jag förstår att dessa meningar kan verka kryptiska för er som läser. Men det får det vara då.) Gällande den religiösa biten så går det sådär för min egen del. Är så oerhört tacksam för alla er som ber och hjälper mig på det sättet. Det är värdefullt och ett fantastiskt sätt att bry sig om på. Jag ber mina böner också, skickar hopp och vädjan. Men jag har inte sett någon uppenbarelse eller fått svar på något annat sätt ännu. Så religiös har jag inte blivit ännu. När det gäller dekokter och andra preparat så är det inte något som mina läkare förespråkar just nu. Så då håller jag mig undan dem.

Julklappar till 11-åringar borde förbjudas. Det är ju skitsvårt. Han önskar sig inget. Leker inte med något. Får egentligen allt han vill ha/behöver. Julklappar till 7-åringar stavas L E G O. Men, om man redan har det i mängder? Funderar på att ge honom en uppfräschning av rummet. Stackaren bor ju egentligen fortfarande i vårt gamla gästrum.

Kanske ett par egna glasögon i julklapp?

De är nördar allihopa.

Jag har lite dåligt samvete till alla ni som jag inte svarat när det gäller fb- meddelanden. Förlåt för det. Och tack.

Sen, en annan sak. Jag har världens bästa man. Funderar på att ägna ett helt inlägg åt honom, men han skulle tycka att det var pinsamt. Men ändå. Han är bäst. På alla sätt. Puss P!

Det här blev ett ganska osammanhängande inlägg. Men, ja, strunt i det. Trevlig Lucia!

Kram F

Holaveden

I onsdags kväll var jag på restaurang. Och förra torsdagen också. Det börjar bli en vana. Förra veckan var det med mannen och igår var det en födelsedagspresent från jobbet. Tack för den! Det har varit Aioli (tapasrestaurang) och Bellos (mycket mysig). Kan rekommendera båda två.

Ibland önskar man att man vore en katt. De är rätt bekymmerslösa. Våran lilla Zelda är en sköning. Hon leker som en galning. Jagar och jagas av Messi runt, runt här hemma. Eller leker med legobitar. Hon gömmer sig bakom en gardin och lurpassar och sedan hoppar hon på den. Men sedan blir hon helt slut och bara sover. I flera timmar. Det ser så skönt ut.

Jag har en vän, en från min sportiga gen. Han är snäll. Och gillar längdskidor. Och löpning. Och cykling. Han har några andra vänner också som gillar ungefär samma saker. Tillsammans har de kört igång en utmaning under november månad. Helt underbart! Ni kan läsa om det här:
http://holaveden.blogg.se/2015/november/motivera-mig.html ( läs gärna hela bloggen, den är fantastiskt bra (lite reklam;))

Det gör mig så rörd att det finns så många människor som bryr sig om. Alla ni som med några ord talar om att ni vet, tex genom att hälsa och nämna något om Paris. Då vet jag att ni läser och vet. Men mer behöver man inte nämna. Ni som skriver något fint på min facebooksida eller skicka ett meddelande. Eller ni som hör av er och vill ut och gå eller kommer med fika eller hänger med Peter på ett träningspass. Gillar er skarpt!

Ha en fin helg!

Kram Fredrika

Min idol

Det är inte Gunde Svan, även om det är han som är känd för uttrycket "Ingenting är omöjligt". Men denna tjej, hon är min idol.

http://www.bt.no/sprek/Broren-reddet-livet-til-Wenche-40-Na-loper-de-New-York-Marathon-sammen-3378265.html

Ha det gött!

Fredrika

Sverkers namnsdag

Idag för 100 år sedan födde Alma Charlotta Svensson en son, det var min morfar, Sven Helge Bengtsson. Han växte upp i Vinbergs församling utanför Falkenberg. Jag tyckte väldigt mycket om min morfar. Samma datum för sju år sedan födde jag, Anna Fredrika Alvarsson en son, Jon Helge Alvarsson på Linköpings sjukhus. En liten kille som var tvärtemot sin storebror. Jon Helge skrek och skrek och skrek. Och sov i ganska korta perioder. Men som tur är ändras ju saker och ting med tiden. Nuförtiden skriker väl Jon om han är arg på oss och det är han mest när han inte får sin vilja igenom. Gråter gör han sällan, han biter alltid ihop även om han slår sig rejält. Och sover gör han mycket bättre. Tack och lov. Han är en fining, min minste solstråle och prins. Vi sjöng och kom in med bakelse och paket i morse. Nu är han i skolan. Han hann öppna alla paket innan han gick i morse. Måns och han skulle leka i eftermiddag och bygga ihop lego och kolla på de andra presenterna. Varken Jon eller Måns fick träffa min morfar. Det är lite tråkigt. Men han finns ju ändå någonstans och har koll på dem. Och kanske har de likheter med varandra.

Det var en annan sak också innan jag ska röja lite i mitt hem. Ni vet, man får ju inte ge upp. Och jag har väl inte sett mig som en sån som ger upp. Men visst, ibland är det svårt att se framåt. Vi hade ett möte igår med min doktor A och hon gav oss hopp. En strimma i mörkret. Ett halmstrå att dra i. Något att tro på. Hon anser att är det någon som borde klara en ny transplantation till så är det jag! Med motiveringen att jag är ung (där hör ni alla 40-åringar), jag är frisk och jag är stark som en oxe. En liten chans är ju ändå en chans. Och varför skulle inte jag var en av dem som skulle fixa det här? Och jag vill ju så gärna tro att det ska gå. Hjälp mig med det! Vad det än är ni tror på eller anser kan hjälpa. Skicka över energier eller böner. Jag tar emot dem. Lovar!

Planen är att vi kör på som vi börjat på nu. Men det cellgift jag får i magen var fjärde vecka och DLI (injektioner av celler från min engelska donator). Detta gör vi i några månader till och sedan hoppas vi kunna genomgå en transplantation. Tydligen finns det redan nu en donator (från Italien, kanske en snygg italienare eller en rivig italienska). Och det är ju bra. Så jag har slutat att planera min begravning eller tänka på att det här är nog sista gången som jag... och andra dumma och jobbiga tankar som funnits där de senaste veckorna. Det är så jobbigt att tänka såna tankar. Om ni bara visste! Men det är också väldigt, väldigt jobbigt att slitas mellan hopp och förtvivlan. Min hjärna och min kropp är så utmattad. Jag börjar nästan bli lite snurrig också (glömde t ex handla en fåtölj på Ikea igår, fastän jag var inne i affären...). Men saker och ting känns ändå bättre än innan. Mycket bättre. Tänk vad lite hopp kan ändra saker.

Jag förstår att ni undrar. Undrar hur det helt plötsligt kan finnas ett halmstrå. Men det blev lite tokigt från början, då för några veckor sedan. Ni vet, ibland gäller det att träffa på rätt människa med rätt inställning som tror på en enskild individ.

Så ser ni mig nu med med huvudet högt och med lite rakare hållning så beror det på att jag har ett hopp.

Kramar Fredrika

I love mina kollegor

Tack för ett bra besök idag. Fick t om lite arbetsuppgifter :) Ses snart igen!

Japp, vi är hemma igen!

Borta bra, men hemma bäst... Alltså denna gång vet jag inte. Det var så skönt att vara hemifrån och ha ett helt annat fokus än att att tänka på det där andra. Och vi hade det ju så bra! Har sett massor av saker (för vissa var nog Eiffeltornet viktigast) och hunnit med att ta det lugnt på hotellet (och det älskar våra barn). Att vi sen inte satt och myste på en restaurang över en flaska vin gör ingenting, det går bra på ett hotellrum också. Vi har varit tillsammans alla fyra och alla har varit på ett toppenhumör. Tror att Jon varit den piggaste av oss allihop. Han studsade, på riktigt alltså, fram på gatorna och var helnöjd hela tiden.

För er som är intresserade så har vi sett eller varit vid följande platser:
Disneyland Paris (puh!)
La tour Eiffel (helt klart maffiast)
Triumfbågen (mycket vackert vid den okände soldatens grav)
Champs Elysees
Pere Lachaise (Jim Morrisons grav)
Sacre Coeur (fikade på trappan och såg ett upplyst Paris)
Montmartre (Måns blev en karikatyr)
China Town Paris (bättre i London)
Maraiskvarteren (mysigt, men mest för oss vuxna)
Place de la Bastille (väldigt guldigt högst upp)
Åkt metro och RER massor samt hop on hop off-buss (rekommenderar http://www.foxity.com/, bästa priset, gratis för barn under 12 samt snyggaste färgen på hörlurarna)
La Louvre (var inne och såg La Jaconde)
Operan (också mycket guld)
Bodde på Suite Novotel Paris Montreuil Vincennes (mycket bra och supertrevlig personal)
Och mycket, mycket folk...

Det blev lite spänning när vi skulle åka hem. Eftersom vi flög med Ryanair var ju flygplatsen en bit utanför Paris (Paris Beauvais), men det gick ju flygbussar från city och vi följde de rekommendationer som fanns när det gällde att åka i tid ut till flygplatsen. Men det var en enorm trafik ut från Paris så att vi blev väl cirka 1.45 h försenade. Vilket innebar att vi verkligen fick springa från bussen, fick prio ett i säkerhetskontrollen och att gaten var stängd och de stod och väntade på oss. Inte bara fam Alvarsson, det var ganska många fler som också var med samma buss. Men det blev lite stressigt. Som tur är så vill väl Ryanair inte få dåliga betyg så de väntade snällt på oss. SAS eller något annat stort bolag hade nog struntat i om inte alla kom med. Tror att vi bara lyfte 10 minuter senare än tänkt.

Jag satt bredvid min lille prins, Jon, när vi flög. Han är rätt klok. När vi flög genom molnen på väg att landa så sa han ungefär så här "När du dött av cancern, mamma. Och Måns, pappa och jag är ute och flyger, då kommer jag se dig för att då formas molnen som du." Så då bestämde vi att så kommer det bli. Alltså, ni kan inte fatta hur det är att behöva prata med sina barn om detta. Jon är så saklig när han funderar. Han är på något sätt fortfarande för liten för att förstå innebörden i det hela. Han funderar en del på om han kan få t ex min dator eller om han kan få det där tjocka guldarmbandet som minne av mig. Lite mer praktiska saker. Hos honom finns inte samma känslor som det finns hos den andre prinsen. I alla fall inte just nu.

Imorgon är det måndag. Jag har ytterligare två veckors semester från US innan jag ska in på samma behandling som tidigare. Kanske måste jag in för påfyllning av blod innan, men förhoppningsvis inte. Hade enligt gårdagens prover ett hb på 108 och det är rätt bra för att vara mig. Låg på 89 innan påfyllningen före resan. Har inte så mycket inplanerat i veckan som kommer. Jon fyller år på onsdag och det är ju absolut det viktigaste den här veckan. Jag tänkte att jag ska försöka åka till jobbet. Kanske redan imorgon. På besök. Men min tanke är att jag kanske kan se om det går att jobba lite. Med något litet. När jag kan och vill. Och orkar. Jag kan inte bara gå här hemma. Kommer bli tokig av det. Men det är inte bara att åka till jobbet. Det är ganska jobbigt. Eller väldigt jobbigt för mig. Att träffa så många människor som jag känner. Och som vet. Så tänk på det imorgon. Och ni som träffar mig i affären eller var det nu kan vara andra dagar. Vi säger hej. Och sen kan det väl stanna vid det. Jag vet att ni kommer tycka att det är skönt att se mig och att ja, jag ser ut som vanligt och allt det där. Men nej, det är inte som vanligt. Absolut inte. Jag hoppas att ni förstår. Och det vet jag ju att ni gör. Och sen är det ju så att det finns inga tröstande ord. Inte vad jag kommit på i alla fall.

Här kommer en bildkavalkad!

En bild säger mer än tusen ord

PS. Vi vet att det saknas en familjemedlem... DS

Hop on hop off

Sett vackra Paris från buss idag. Avslutade med mat och fika i Montmartre och Sacre Coeur.

Disneyland

Tydligen har de franska skolbarnen också höstlov denna vecka. Det märktes. Hur många människor finns det egentligen? Och vad många det får plats på i en inhägnad yta. Vi kom dit vid 10 när de öppnade, men stannade inte till stängning. Var hemma på hotellet halv åtta. Då var alla väldigt trötta. Men hyfsat nöjda.
Jag och Jon brukar hänga ihop på såna här ställen. Han är inte sugen på att åka grejer, utan vill mest kolla in saker. Och köra parkour. Så Jon har hoppat upp och över de mesta staket och stenar som finns i de båda parkerna. Och så har vi varit i väldigt många affärer med olika typer av leksaker med disneytema. För att titta. Vi var benhårda igår. Nej till att köpa. Kanske grymt, men det funkar inte med Jon att välja bland så mycket saker som har ett så högt pris. Jag har istället lovat Jon att vi kan åka till världens största varuhus i Ullared och handla leksaker istället. Han fyller ju år om en vecka också. Då kan det ju hända att det trillar in nya roliga saker.
Måns och Peter åkte några attraktioner (bl a Space Mountain), men köerna var i genomsnitt på 70 minuter så det blev inte så många. Hela familjen åkte Ratatouille och det var en av de bästa attraktioner jag åkt (tack för tipset Cecilia). Det var 3D och verkligen skithäftigt. Jon och jag var också och kollade på stuntshowen med bilar och motorcyklar. Den var häftig, men lite för mycket prat för Jon. Duktiga stuntkillar var de iallafall!
Personligen tycker jag att Legoland är mycket bättre. Tycker det finns mer att titta på om man inte vill åka de värsta grejerna  och sen har det aldrig varit så mycket folk när vi varit där. Men absolut, en jättehäftig park. Just det, vi såg ju två parader, en med Halloweentema och sen den avslutande Disneyparaden på slutet. De var fina!
Avslutade kvällen på hotellet med McDs nuggets och wraps till barnen och ost och skinka till Peter och mig. Enligt barnen den bästa måltiden. Körde samma kombo kvällen innan. Det viktiga är också att vi köpt en liten låda med lökringar och annat snacks i affären också. Och tomater.

Nu frukost och sen bussåkning.

La tour Eiffel

Japp. Vi är på plats. Flygresan gick bra. Tycker dock att piloterna på Ryanair bör träna på landning (kommer du ihåg vår resa Linda?). Kom till hotellet rätt så sent. Beställde hit pizza som tog en evighet att få, men somnade mätta (och med en avbiten tand). Det var en liten incident på vägen till hotellet bara. Något som vi skojat om hände. Men det löste sig. Vi är samlade igen, hela familjen. Det är bara det att Måns åkte lite metro själv. En station. Sen gick han av och väntade på oss andra. Och vi hade telefonkontakt. Hur det kunde hända? Ja, vi sprang för att hinna med tåget.  Men dörrarna gick igen innan vi andra tre hann in... Nu har vi utarbetat en plan för detta så det kan omöjligt hända igen. Det roliga är att Jon har full koll på metrokartan över stället där vi hittade Måns. Argentine. Så han pekar där varje gång vi ser en sån karta.

Idag har vi varit vid Eiffeltornet. Men vi har inte varit uppe. Barnen får åka tillbaka hit och gå upp en annan gång om de vill, idag var det ingen som ville för det var kö och kö och kö. Peter och jag har varit uppe förut. Men vi har tagit bilder. Eller Peter och Måns. En prutad selfiepinne har hjälpt till också. Och då har vi gått. Ända till Montparnasse. Och sen hade vi lovat Jon att gå in i en leksaksaffär, men hittade ingen. Ska till Disneyland imorgon och där finns väl en del... Nu har vi softat lite, jag har i uppdrag att ge mig ut och fixa käk och lite snacks. De andra är och tränar. Måns kör löpband , Peter cyklar och Jon sån där crossfitmaskin.

Och ja, vi har ätit croissanter till frukost.

Ha det gott!
Fredrika