Disneyland

Tydligen har de franska skolbarnen också höstlov denna vecka. Det märktes. Hur många människor finns det egentligen? Och vad många det får plats på i en inhägnad yta. Vi kom dit vid 10 när de öppnade, men stannade inte till stängning. Var hemma på hotellet halv åtta. Då var alla väldigt trötta. Men hyfsat nöjda.
Jag och Jon brukar hänga ihop på såna här ställen. Han är inte sugen på att åka grejer, utan vill mest kolla in saker. Och köra parkour. Så Jon har hoppat upp och över de mesta staket och stenar som finns i de båda parkerna. Och så har vi varit i väldigt många affärer med olika typer av leksaker med disneytema. För att titta. Vi var benhårda igår. Nej till att köpa. Kanske grymt, men det funkar inte med Jon att välja bland så mycket saker som har ett så högt pris. Jag har istället lovat Jon att vi kan åka till världens största varuhus i Ullared och handla leksaker istället. Han fyller ju år om en vecka också. Då kan det ju hända att det trillar in nya roliga saker.
Måns och Peter åkte några attraktioner (bl a Space Mountain), men köerna var i genomsnitt på 70 minuter så det blev inte så många. Hela familjen åkte Ratatouille och det var en av de bästa attraktioner jag åkt (tack för tipset Cecilia). Det var 3D och verkligen skithäftigt. Jon och jag var också och kollade på stuntshowen med bilar och motorcyklar. Den var häftig, men lite för mycket prat för Jon. Duktiga stuntkillar var de iallafall!
Personligen tycker jag att Legoland är mycket bättre. Tycker det finns mer att titta på om man inte vill åka de värsta grejerna  och sen har det aldrig varit så mycket folk när vi varit där. Men absolut, en jättehäftig park. Just det, vi såg ju två parader, en med Halloweentema och sen den avslutande Disneyparaden på slutet. De var fina!
Avslutade kvällen på hotellet med McDs nuggets och wraps till barnen och ost och skinka till Peter och mig. Enligt barnen den bästa måltiden. Körde samma kombo kvällen innan. Det viktiga är också att vi köpt en liten låda med lökringar och annat snacks i affären också. Och tomater.

Nu frukost och sen bussåkning.

La tour Eiffel

Japp. Vi är på plats. Flygresan gick bra. Tycker dock att piloterna på Ryanair bör träna på landning (kommer du ihåg vår resa Linda?). Kom till hotellet rätt så sent. Beställde hit pizza som tog en evighet att få, men somnade mätta (och med en avbiten tand). Det var en liten incident på vägen till hotellet bara. Något som vi skojat om hände. Men det löste sig. Vi är samlade igen, hela familjen. Det är bara det att Måns åkte lite metro själv. En station. Sen gick han av och väntade på oss andra. Och vi hade telefonkontakt. Hur det kunde hända? Ja, vi sprang för att hinna med tåget.  Men dörrarna gick igen innan vi andra tre hann in... Nu har vi utarbetat en plan för detta så det kan omöjligt hända igen. Det roliga är att Jon har full koll på metrokartan över stället där vi hittade Måns. Argentine. Så han pekar där varje gång vi ser en sån karta.

Idag har vi varit vid Eiffeltornet. Men vi har inte varit uppe. Barnen får åka tillbaka hit och gå upp en annan gång om de vill, idag var det ingen som ville för det var kö och kö och kö. Peter och jag har varit uppe förut. Men vi har tagit bilder. Eller Peter och Måns. En prutad selfiepinne har hjälpt till också. Och då har vi gått. Ända till Montparnasse. Och sen hade vi lovat Jon att gå in i en leksaksaffär, men hittade ingen. Ska till Disneyland imorgon och där finns väl en del... Nu har vi softat lite, jag har i uppdrag att ge mig ut och fixa käk och lite snacks. De andra är och tränar. Måns kör löpband , Peter cyklar och Jon sån där crossfitmaskin.

Och ja, vi har ätit croissanter till frukost.

Ha det gott!
Fredrika

Tips mottages

Först av allt - tack! Jag har fått så fina kommentarer och meddelanden. Det är fantastiskt att ni skriver och jag önskar att alla hjärtan och kramar kunde vända detta elände. För då hade jag varit friskast i hela världen. Det är jag säker på. Men tyvärr.

Senaste veckan har ju liksom varit ett töcken. I mina ögon är ju allt väldigt mörkt och då blir man ju inte superpigg direkt. Men det har varit vissa ljusstunder och det är så skönt när jag har kunnat släppa mörkret för en stund. Jag har träffat en del av er och det har varit bra möten, har pratat i telefon med vissa och skrivit med en del. Men det är också så jobbigt. För jag har ju inget spännande att komma med. Alltså läget är ju som det är och det finns ju inte så mycket att säga om det. Det är trist, sorgligt, jobbigt och väldigt ledsamt. Helst av allt så skulle jag vilja samla alla av er här och så skulle vi göra världens största gruppkram.

Praktiskt sett så har denna vecka varit fram och tillbaka till US i Linköping. Jag har börjat med en bromsmedicin som tas i magen. Det går snabbt och jag tycker inte det gör särskilt ont eller så. Men det är ändå ett moment. Att åka in dit, morsa på sköterskor och läkare, gråta en skvätt med någon av dem och sedan åka hemåt. Man kan tycka att "det är för en bra sak", men om ni bara visste vad ont det gör i magen att se Linköpingsskylten, att åka mot sjukhuset och parkera och att gå mot O-huset. Nej, det är inget kul. Därför är jag så glad när jag får lämna snabbt för att åka hem. Häromdagen fick jag påfyllning av blod och det tar ju ett tag. Men då fick jag två finbesök så det gick fint. Puss på er förresten!

Men nu är det så att jag får ledigt en vecka från mediciner, blodstatus och vita rockar. Vi åker nämligen till Paris på söndag. Hela familjen. Och det har varit planerat sedan länge. Så jag blev så glad när min tyske doktorsvän inte såg några problem med resan. Han var i och för sig lite sur över att vi valt Frankrike istället för Tyskland... Men, men... Det här kan vara lite sent, men har ni några tips? Alltså, vad som helst. När är det minst kö till E-tornet? Vad köper vi för slags biljetter på tunnelbanan? Sån där buss, hop-on-hop-off, ska man satsa på det? Bra ställe att käka? Något häftigt att se som man inte kan läsa om i guideböckerna? Var finns de godaste croissanterna? Vi ska till Disneyland Paris en dag, var och hur köper vi de bästa biljetterna med tåg dit osv? Tips på hur man väljer ut de bästa attraktionerna där? Vad som helst! Hjälp oss! Jag har varit i Paris två gånger innan, varav ena gången var på honeymon med Peter, Vi åker söndag och kommer hem fredag kväll. Så jag tycker vi har ganska många dagar på oss.

Måns och jag var på roadtrip till mor och far några dagar förra veckan.

Jon gör läxan. Han är lite upprörd över att läxan tar av hans studsmattetid.

Har köpt nya möbler hemma och Messi hjälper till att rensa ur.


Massor av kramar!

Inte så lätt alla gånger

Kära vänner, det som jag kommer berätta nu önskar jag att ingen av er själva kommer få vara med om. Det är inget man vill, inget man önskar ens sin värsta ovän. Det är inget som man planerar att man ska göra. Inget som man någonsin tror att man ska behöva göra. Men ibland, ibland blir det inte som man vill, ibland kan man inte styra över saker. Men här här är jag nu. Utlämnad till mitt öde. Jag tycker inte det är rättvist. Jag tycker att om man kämpar ska det ge utdelning. Och vad jag har kämpat! De sista 2,5 åren har varit jobbiga på så många sätt. För mig, för Peter, för barnen, för så många. Vi har stridit och vi trodde att vi lyckats. Men den är tillbaka. Den här jävla skiten. Och det är tydligen så att den begränsar min tid.

Att mötas av en blick, en huvudskakning och orden "jag har inget positivt besked", bara det gör ju att luften går ur dig. Men att sedan få höra att det enda som finns att göra är att försöka bromsa den så länge det går. Men ingen vet hur länge. Det är helt overkligt. Att fortsätta samtalet med att prata om "att försöka hitta livskvalité i tiden som finns" eller att undra hur jag ska berätta det här för barnen, det är helt absurt. Galet. Koko. Vrickat. Att förstå att det inte hjälper att gå ut och sätta sig på en stubbe i skogen och blunda. Att det inte är en mardröm som du vaknar upp ur. Nej, det går inte fatta. Pratar han om mig? Mitt liv? Men tydligen. Det tog ett litet tag, men sen blev jag lugn. Helt vrickat. Jag blev lugn. Helt bananas. Nu är det ju inte så att jag inte är ledsen. Det hoppas jag att alla förstår. Men jag fick ett lugn inombords. Vet inte om det är all oro som gnagt så länge, alla tankar som börjat på "tänk om" eller om det är vetskapen om att det nu bara finns en väg att gå. Jag vet inte. Men till stor del känner jag så.

Det finns en massa saker man kan vara rädd för. Just nu är jag rädd för att alla människor som finns där ute ska stänga mig ute. Stänga min familj ute. Inte våga säga hej. Inte låta saker få flyta på som vanligt. Men det är min högsta önskan, att det fortsätter som vanligt. Att när vi ses på fotbollsträning eller på Melkers så är ju jag samma person. Mina barn är fortfarande de samma. Peter vill fortfarande ut och träna. Jag tror inte att det blir så. Men det är en av sakerna som jag funderar mycket på. Och det är en av sakerna som alla ni kan hjälpa mig med. Låt oss leva på som vanligt. Nu och sen.

Jag tror att jag kommer fortsätta skriva här. För mig känns det bra. Och det är skönt att kunna förmedla till så många. Och jag uppskattar allt som skrivs tillbaka och alla hälsningar och andra fina saker som ni skriver.

Ta hand om varandra!
Fredrika

I love blåbär

Det var ett tag sedan sist, och det är nog mest av lathet som jag inte skrivit. Inte för att det inte hänt saker, för det har det. Det har ju varit en hel lång sommar. Konstigt förresten att sommaren går så snabbt. Vi har tillbringat mycket tid tillsammans i familjen under denna sommar. Det var så skönt när alla var lediga tillsammans. Det började ju lite smått med att barnen slutade skolan. Vi missade förresten skolavslutningen efter som vi åkte till Småland och Isaberg för att klättra i träd (höghöjdsbana), cykla och mysa samt besöka High Chaparall. Måns blev helt såld på den bikepark som var i Isaberg och vi fick nästan slita in honom på kvällarna. Jag var uppe i träden också och klarade den banan som var ca 4-6 m efter viss peppning från guiden. Skitnöjd. Första sommarlovsveckan var det fotbollsskola och midsommarafton tillbringade vi i regnet i Skäfshult (med besök på Kalles lek och lattjo. Det tackar vi för!) När Peter gick på semester var det värmebölja och det var dags för Tjoget nere i Småland. 20-manna orienteringstävling, som är tradition att deltaga på. Jag hade avböjt deltagande i år eftersom jag kände att min löpform inte riktigt infunnit sig än... Men Peter sprang första sträckan. Det var varmt. Det var hett. Det var precis som det ofta är på denna tävling. Arrangörerna uppmanade till att dricka vatten. De ville inte ha folk som ramlade in i mål med vätskebrist. Och när jag stod och väntade på att Peter skulle komma in och växla så kom det ju en del springande som var rätt tagna. Vi hade hört via radion att han låg hyfsat till i början och hade väl hopp om att det skulle gå hyfsat. Men det kom ingen Peter. Istället började min mobil ringa och jag tryckte bort. Inte läge att ringa nu liksom, jag skulle ju heja. Men det visade sig vara min käre man som ringde för att meddela att han skadat sig och var på väg till TC i bil. Om Peter ger upp, bryter en tävling, så är det för att det verkligen är något fel. Och det var det. Han hade slagit i knät rätt rejält. Blod överallt och väldigt ont. Så vi tackade för oss och jag skjutsade honom till akuten i Växjö. Mellan 25-30 stygn både invärtes och utvärtes fick sys. Träningsförbud och badförbud på det i ca tre veckor. Yippie! Eftersom vi skulle tillbringa dryga veckan med att vakta ett hus i Skåne med pool så var det ju inte helt optimalt. De stackars barnen fick klara sig själva i vattnet (jag har inte heller fått bada på hela sommaren pga av min cvk, men nu är det borta) och detta bidrog nog till att Jon lärde sig simma lite. Besök i Köpenhamn och besök av både mina föräldrar och Anderssons och lite annat gjorde att denna vecka blev jättebra ändå.
Vi höll oss hemma några veckor i samband med att vi förberedde sommaren stora fest. Tack till alla som kom och gjorde den så rolig! Och tack till er som hjälpte till innan, under och efter! Jag vill ha fest snart igen. Det var så kul att alla tagit sig hit från norr och söder. Ni är fina ni!
Har ni varit på Bullerby Cup eller något liknande arrangemang? Tips, åk! Vi tillbringade fyra dagar med att se på matcher som de bästa killarna i P05 RIF spelade och jösses vad engagerad jag blev i fotboll helt plötsligt! Det var jättekul och när det var dags för sista matchen och den skulle avgöras genom straffar, ja, då var det jobbigt. Men det blev till fördel för RIF och jättekul! Direkt efter detta åkte vi till Granhult där Peters pappa kommer ifrån och de dagar vi var var där var nog de bästa på hela sommaren. Bara vi fyra. En sjö. En skog. Laga lite mat. Fiska. Lite bad. Helt fantastiskt. Precis vad vi behövde. Barnen träffade också några av sina sysslingar och det uppskattades väldigt mycket. När vi kom hem ifrån Granhult så hade vi en veckas ledighet kvar. Vi drog till Sälen och Lindvallen. Stannade till hos Jonas B och Emelie i Borlänge på vägen och lämnade en kajak samt gosade med deras hundar. I Lindvallen hade vi det oförskämt bra. Vi cyklade i deras bike park samt på några av de leder som finns runt omkring, hyrde downhill en dag och Måns körde så han till slut hade så ont i händer och underarmar så han grät (själv testade jag att åka sittlift utan att fälla ner bygeln...), badade på Experium och besökte Trollskogen och vandrade en kortis uppe på fjället.
Har hållit oss hyfsat hemma sedan den utflykten. Peter är på jobbet igen, barnen i skolan och jag, ja vad gör jag? Måste erkänna att jag har varit väldigt mycket i blåbärsskogen samt i hallonsnåren. De bara skriker efter mig och vill bli plockade. Helt galet. Jag kan inte låta bli. Jag sätter på mig lurarna och lyssnar på en bok och sedan kan jag plocka i timtal. Frysen är full.
Just det ja, jag hade ju något jättekul att berätta. Det är ju därför jag satte mig här vid datorn. Lovade mamma att skriva om det. Jag fick ett samtal idag. Hade precis gått/joggat i Viggeby och skulle ta en macka och lite te. Då ringde han. Doktor P (för övrigt han som ringde den 11/9 förra året och berättade tråkiga nyheter). Vi hade en avtalad telefontid så jag blev inte så förvånad. Det han hade att berätta var att jag tydligen mår bra. Ja, det är sant. Allt är perfekt. Mina värden ser finfina ut. Jag är som vem som helst av er i princip. Det är så häftigt. Sååååå sköööönt! Jag är väldigt, väldigt glad. Och mycket tacksam över att det finns en människa där ute som gjorde detta möjligt. Det har tagit nästan ett år och det var faktiskt det som dr P också sa. Den 11 september förra året så talade han om för mig och Peter att det kommer ta ett år. "Ett år av ditt liv kommer försvinna", det var nästan så han sa det. Och jag vet att jag blev arg på honom och tyckte att det kan väl inte han bestämma. Det försvinner väl inte liksom? Det beror väl på vad jag väljer att göra med den tiden också, tyckte jag.  Och så har det ju varit. Det har gått ett år, och till viss del har det ju varit det jobbigaste i mitt liv. Inte hela förstås, men en stor del av det. Hösten var sjukt jobbig, med förtvivlan och oro över donator. Sedan hade jag de konstigaste tretton dagarna i mitt liv då jag var isolerad på ett rum i väntan på att det skulle vända. Och sedan frustrationen över att inte få komma hem eftersom Jon fått vattenkoppor. Ovanpå allt detta illamående och medicin som var så äcklig att jag till och med mådde illa över att se förpackningarna. Efter månader av illamående så kom beskedet att de nya stamcellerna inte tagit sig och oro över detta. Men efter den lilla dutten av några fler så vände det. Jag började må bättre och jag bestämde mig för att inte gå och oroa mig. Och sedan flöt det liksom på. Det blev ju bra till slut och nu gäller det bara för mig att tro på det.
Nu måste jag ut. Blåbären ropar. Det finns massor mer att skriva om så jag återkommer nog snart. Har även en massa bilder som jag skulle vilja lägga ut, men får återkomma med dem. Måste ut i skogen. Oj, oj, oj nu ropar de jättehögt!
Kram på er!
Fredrika

Sköna maj välkommen!

Hur är det med er där ute i Sverige (och Norge och Portland)? Jag hoppas att ni njuter av den vackra och fina vår som just nu för fullt spricker upp där ute. Det luktar ju så gott och det är så fina färger. Mycket snart kommer även den mycket gott doftande liljekonvaljen att börja blomma. Jag har sett massor av fina ljusgröna blad i skogen den senaste veckan. Jag hade faktisk massor av liljekonvalj i min brudbukett (som även min mamma hade).

Det var ett tag sedan jag skrev och nu börjar många av vänner och vänners vänner och andra bekanta verkligen undra hur det är med mig? Och det förstår jag. Vissa blir oroliga, men det behöver ni inte vara. Jag har bara väntat på besked. Och idag fick jag det. Den lilla extra puffen stamceller som vi gjorde i mars har gett resultat. Just nu verkar det flyta på av sig själv och man kan se i sammansättningen av celler att mina egna försvinner mer och mer. Det är ju jättebra! Idag ringde doktor I och berättade att den sjunkit från 87% till något på 50%. Så nu är det bara att hålla tummarna att det fortsätter sjunka. Jag hade trott att jag skulle få vänta tills måndag på detta besked, men jag blir så glad när de är så kloka att de ringer idag och berättar. Då slipper jag ju tänka och oroa mig för detta under helgen. De är bra, mina doktorer. Och mina sköterskor. Nu träffar jag ju dem inte så ofta längre, knappt en gång per vecka. Men det är en trygghet att se dem och att prata med dem. Fantastiska människor som hjälper mig med det som behövs. Men, som sagt, det går framåt. Värdena ser bra ut, det är vår, jag har både joggat, åkt inlines och cyklat den här veckan. Helt amazing!



Vad har hänt sedan sist då? Ganska många saker, jag har bl a varit på tjejhelg i Ullared med mina äldsta och goa kompisar från Småland. Ni vet, de där som besökte mig på sjukhuset i höstas. Vi hade mycket trevligt, men det var helt galet mycket folk inne på Gekås på lördagen. Vi kom dit vid tolv-tiden och det första som Johanna och gjorde var att lämna ifrån oss vagnarna. Det gick inte att ta sig fram där inne med den. En korg fick funka. Men det blev väldigt full. Jag hade varit inne på fredagen också så jag skulle egentligen inte handla så mycket så det räckte. Gjorde väl inga speciella fynd. Jo, ett par väldigt mjuka och goa mönstrade byxor. Anledningen till att vi var så sena till affären var att vi på förmiddagen hade motionsstund. Det fanns några olika önskemål, och jag tror att jag tillgodosåg allas. Någon ville springa långt och länge (det blev 32 km) och några ville springa lagom (det blev ca 50 min) och jag och Malin tig en promenad runt Ya-sjön. Vi var alltså i Åkullaskogarna och motionerade. Jättevackert med massor av vitsippor och löv på marken. Hela helgen var iallafall jättebra och just då mådde jag inte så bra så det var bra att få umgås och skingra tankar. Skickar här en kram till er mina tjejer (även ni som fick förhinder)!

Tantsport

Tjena!

Det har blivit dags att skriva lite igen. Dagarna går och saker och ting både händer och händer inte. På vårfronten så händer det ju de mest fantastiska saker. Vildsvinen bökar mer än vanligt och förstör (tycker i alla fall jag) den fina skogen. Sedan har ju tussilagon dykt upp, fåglarna kvittrar och hundbajspåsar dyker upp lite här och där. Jag tillbringar några timmar om dagen utomhus, mestadels i skogen. Antingen stavgångar eller småjoggar jag (jag vet, stavar är en tantsport, men det passar mig just nu) och så har jag cyklat pyttelite. Men eftersom varje uppförsbacke är så enormt jobbig så är det inte så kul att cykla. Det tar liksom stopp för ofta. Funderar på att börja klättra upp för branter också. Det ser inbjudande ut. Nu menar jag alltså små branter med en massa fina skrevor att sätta fötterna i. Kanske en ny sport, brant-parcour. Det kan vara äldsta sonen som jag blivit inspirerad av. Han parcourar jämt nuförtiden. Vi var i Stockholm i helgen och han konstaterade att där fanns det lite mer staket, trappor, räcken och annat utmanande för såna där hoppare och springare som han. I Rimforsa är det lite mer begränsat. Som tur är...

Stockholmshelgen var så bra! Vi började med genrep på Mello i fredagskväll. Hade plats precis bredvid greenroom så att Måns kunde ropa på både Måns Z, Erik S och Hasse och så vinkade de tillbaka. Wow! På lördagen var det dags för Jons höjdpunkt - Vasamuseet. Han hoppade av glädje när han på långt håll såg masterna på taket ovanför museet. Sen gick vi runt och konstaterade att allt som vi läst hemma och sett på film stämde, dvs antalet kanoner, hur långt och högt skeppet var och antalet våningar mm. I söndags shoppade vi. Sen sov båda barnen hela vägen hem.

Imorgon ska jag till US för att stoppa in lite fler donatorceller. Har haft ett par mentalt jobbiga veckor sedan jag fick reda på att de nya cellerna inte riktigt sköter sig. De vill liksom inte ta över i min kropp. Det finns för mycket av gamla Fredrika kvar. Detta är något kan hända, men inget som jag ville skulle hända. Man vill ju bara att det flyter på. Fick ta en ny benmärg för ett tag sedan och den var ok. Men jag blir rätt stressad över allt detta. Mina fina doktorer säger att det är lugnt och att de har koll på läget och att jag inte ska oroa mig. Lätt för dem att säga!!! Hur som helst. Det finns lite donatorceller nedfrysta och imorgon ska jag får mig en dos och detta ska förhoppningsvis sätta fart på de som redan finns. Vi håller alla tummar för det tycker jag. Orkar liksom inte med en massa strul.

Just det jag har fått ganska mycket hår nu. Färgen är odefinierbar (faktiskt inte bara grå). Det är nästan dags att börja ansa lite. Nacken är rätt lång. Fjunen i ansiktet finns kvar, funderar dock på att köra med en rakapparat och ta bort dem. Det var ju ok när det var kallt ute, men nu börjar det bli lite väl svettigt...

Förresten, det där med tantsport. Jag fyller ju 40 i år. Men då är man väl inte tant?????

Ha det gott!
/Fredrika