På avd 13 flyter det på. Jag tycker ju att det är väldigt trist på rummet så nästan jämt hänger jag i dagrummet, som är helt ok, och på kvällarna brukar jag vara i matsalen. Det är ju inte särskilt många patienter som är ute direkt. De flesta håller sig på sitt rum och det är ju säkert för att de inte mår bra. Det är ju lite av lyxen (!) här, att vi har egna rum allihopa. Ibland undviker jag att prata med andra intagna (kan man säga så?) och ibland hittar man någon som inte bara pratar om sjukdomar. Det är ju trots allt väldigt många äldre personer här så jag har ju inte jättemycket gemensamt med dem. Mer än att vi är här då. Men jag har Julia. Hon kom till Sverige från forna Jugoslavien för 49 år sedan. En krutgumma som vet precis vad hon vill. Vi har bestämt att vi inte pratar om sjukdomar. Hon har sitt och jag har mitt. Hennes dilemma just nu är att hon kanske ska få åka hem en sväng, men hon vill inte för då kommer bara hennes man tjata på henne att hon ska äta. Men hon har svårt att äta. Så hon vill helst vara kvar här, hon älskar personalen. Sedan sitter jag här och längtar hem och vill laga mat och vika tvätt och städa eller vad som helst.
Tänkte uppdatera er lite om min fjällning. Nu är det nog bara fotsulorna och händerna kvar Men det är nog snart klart där med. Resten av kroppen är färdig, len som en babyrumpa. Lite stubbig på huvudet dock. Faktiskt så sitter ögonfransarna och lite ögonbryn kvar fortfarande. Alltid något :)
Hur mår jag då? Jag väntar just nu på Lucia och ronden, men jag tror inte hon har något spännande att säga. Det skulle vara att jag blir av med någon medicin eller så. Igår pratade vi lite och då var mitt hb bra och har legat ganska högt ett tag, så då hoppas de på att trombocyterna ska börja stiga av sig själva. De små vita rackarna ligger kvar under 0.1, de har varit där rätt länge nu. Men, hör och häpna, det är bra! Då rensas benmärgen. Så vi får väl se det som något positivt att jag är kvar så här länge. Det är i alla fall inte något som jag behöver vara nervös över. Och sånt gillar vi ju. En dag i taget. Tålamod. Just det, det kommer lite provsvar från min bronkoskopi då och då. Igår fick vi reda på att jag har en ful liten mögelsvamp (där rök tryffeln) i lungorna. Men den behandlar vi mot nu. Hostan är ju i princip borta. Vi får väl se om det kommer nya provsvar, men jag kan ju inte ha hur mycket konstiga saker i lungorna som helst. Funderar på om det är något mer jag kan gnälla lite över. Mina darrningar i händerna är mycket bättre, det beror nog på att de plockat bort en del medicin. Däremot har jag tappat lite känsel i en fot och så har jag ont i samma ben. Det låter kanske lite larvigt, men man undrar ju liksom hur det kan bli så? Men, än så länge släpar jag ju inte benet efter mig och jag känner ju om någon ställer en stol på den. Så jag chansar på att det går över.
I eftermiddag kommer mina tre favoritkillar hit. Det blir mysigt. Har inte sett Jon sedan förra söndagen, bara pratat i telefon. Han är ju klippt av sitt långa hår så jag kanske inte känner igen min prins. De hade en riktig skiddag i Isaberg igår. Tog en dagsutflykt dit som verkar varit mycket lyckad. Måns hade med en kompis som åker bräda också, tror alla var nöjda. Såklart är det ganska surt att sitta här när de andra är hemma och är lediga. Jag hade nog trott att jag skulle kommit hem tills dess. Och vi skulle ju varit i fjällen också. Så om jag kommenterar taskigt på någon bild ni lägger ut är det bara för att jag är avundsjuk. Men jag ska försöka vara snäll. Det känns bara som om det är en helt annan värld. Det räcker att titta ut och se människorna som går där ute så är det en helt annan värld. Jag säger det igen till er - ta vara på tiden och njut!
För er som vill se några skidbilder från igår:
https://photos.google.com/share/AF1QipOiihiGnuIuA_vtrQSmjB4c29C5Tf5wM-tutsizjmOj9X8ZRmjd7BBhHMcC1NVOcw?key=dG5sOUlBQnNpS3YtYnNkLXI0WWFJTTRuSm90TVJ3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar