Vad ska man säga?

Försöker just nu komma på olika negativa saker som kan bli positiva. Och så funderar jag på om det finns något fint ordspråk som jag skulle kunna använda. Det skulle kunna vara "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" eller "efter regn kommer solsken". Det finns många bra. Ni undrar förstås vad som hänt? Jo då, det kan jag berätta. Kvällen har gått från en smula lätt hysterisk ledsamhet till argsinthet och slutat med skrattretande besvikelse. Vissa saker kan man ju faktiskt inte rå för. Man kan tex inte göra något om det regnar en dag när man vill att solen ska skina. Inte heller vem man blir förälskad i eller om ens barn får VATTKOPPOR när man absolut inte vill att det ska få det. Japp, ni läste rätt. Vattkoppor. Det måste legat någon woodoo i bilden jag la ut på mig igår. Lille söte och fine Jon har fått vattkoppor. Och detta just som hans lilla söta och fina mamma knappt har något immunförsvar samt inte har några egna minnesceller som kommer ihåg hennes gamla vattkoppor 1986. Detta kan man kalla TYPISKT.

Nu har jag lugnat ner mig och vi har tänkt rationellt här. Vi har vänt det negativa till positivt. Det negativa är tex att jag inte får träffa barnen på ytterligare två veckor samt inte kunna fira jul med dem även om jag kommer ut från detta ställe snart. Det positiva är att jag inte kan vara smittad av honom. Jag har inte träffat Jon sedan jag blev transplanterad. Det är ju också bra att det slog ut innan jag kom hem så att jag inte kommit hem och det sedan brutit ut. Då hade jag varit tvungen att bli inlagd igen för att få starka mediciner. Men det är ju så surt.

Efter att ha funderat på tält, grannens källare, lyxhotell eller campingstuga så har jag kommit fram till att den bästa och enklaste lösningen är att emigrera till Halland och mor och far. Där får jag ju både mat och husrum med allt vad det innebär med alla mina restriktioner. Och där finns ju också frisk havsluft. Det kommer göra mig gott. Men det gör väldigt ont i mitt hjärta. Nu har jag i över tre veckor bott här på sjukhuset och jag har inte träffat barnen på mer än två veckor. Det är jobbigt. Och det är jul. Och jag vill kramas med dem. Ligga hos dem i sängen och gosa i soffan. Jag vill hem och hjälpa Peter med det vardagliga. Kunna prata med honom precis när jag vill. Dricka te med honom i soffan. Men det är ju bara att inse, ibland blir saker inte som man tänkt sig. Inte i alla fall inte precis när man tänkt sig det.

Imorgon får jag ta ett snack med läkaren och försöka styra upp det här till det bästa. Nu är det dags att sova. Imorgon är det en ny dag med nya möjligheter.

Sov gott!